Athena Farrokhzads hyllade diktverk ”Vitsvit” handlar om en familj som kommer från en verklighet av konkret, fysiskt våld till ett samhälle djupt präglat av ett symboliskt, rasistiskt. På ena sidan moderns anpassning, på andra sidan faderns motstånd, och i skottlinjen däremellan barnen, tyngda av skuld, ansvar och kluvenhet.
Och framför allt: i centrum av hela detta drama språket. Det som modern försöker bleka till svenskt vintervitt, det om vilket fadern säger: "Skriv att det här språket dödar dig.”
Texten är uppbyggd som ett körverk, nästan uteslutande bestående av repliker; förutom modern och fadern fördelas den bitvis skimrande samlingen lyriska oneliners också på en bror, en morbror, en mormor och ett jag. Dikterna borde alltså lämpa sig utmärkt för att dramatiseras.
Farnaz Arbabis uppsättning på Unga Klara börjar också bra. De tre skådespelarna, Bianca Traum, Oldoz Javidi och Maria Salah läser verkets inledande meningar på persiska, franska och rumänska. Babels torn tycks just ha rämnat. Så urskiljer sig plötsligt ”Janssons frestelse” ur ordströmmen och språkförbistringen bryts till publikens skratt.
En tragikomisk läsning har därmed etablerats. Först är den överraskande, men förstärkt med rätt kroppsspråk och frasering ter den sig snart självklar. ”Min far sa: Om det gick att tävla i martyrskap skulle din mor göra allt för att förlora.” Eller: ”Min mor sa: Jag har spenderat en förmögenhet på dina pianolektioner / Men på min begravning kommer du vägra att spela.” Hur kunde hela kritikerkåren missa att Farrokhzad faktiskt är kul?
Humorn främmandegör det politiska familjedramat. Andra gånger är det svårare att se vad den sceniska gestaltningen egentligen tillför. Mer än att konfrontera texten med uttryck som skulle kunna tillföra nya laddningar skapar skådespelarna allt för ofta bekräftande, gestiska illustrationer. Suggestiva, visst, särskilt mot bakgrund av den stämningsmättade musiken och det vita, demaskerande ljus som knyter an till bokens silvriga omslagsspegel. Men fördjupande eller utvidgande – nja.
Mot slutet utarmar uppsättningen rent av dikterna. Somliga av dem lider redan i skriven form av en viss aforistisk högstämdhet. När de dessutom skriks ut av en skådespelare som samtidigt kanske rusar runt publiken, eventuellt ackompanjerad av en annan skådespelare som hulkande sjunger en sorglig sång, då tar melodramen över på den mångtydiga poesins bekostnad. Och humorn är definitivt ett minne blott.