Krookig Röörlighet

När Gunilla Röör kliver upp på Stockholm stadsteaters lilla scen som en snudd på porträttlik Gertrude Stein, ensam i ett kalt ekbonat scenrum, står hon inför en utmaning få skådespelare skulle förmå att bära. Inte bara har hon utmaningen av en dryga två timmar lång monolog framför sig. Hon har också två stora personligheter, två väldiga konstnärsegon, att leva upp och förhålla sig till. För det är lika mycket Getrude Stein, modernismens grand old lady, som Margaretha Krook, svensk teaters grand old lady, som Röör här gestaltar. Uppsättningen på Dramaten av Marty Martins monolog med Margaretha Krook i rollen som Gertrude är legendarisk. Då, 1985, var undertecknad två år gammal och således finns inte den föreställningen i mitt minne som referenspunkt.

Ändå kan jag med säkerhet säga att uppsättningen med Krook går igen och spökar i Röörs gestaltning, som består av lika delar Stein och Krook.

I föreställningens första minuter är likheten i uttryck mellan de två skådespelerskorna så slående att det närmast är legitimt att tala om imitation, om än en mycket personlig och begåvad sådan. Och är det någon som kan matcha Krook i scenisk auktoritet och närvaro är det Röör.

Ju längre föreställningen går blir dock Stein alltmer Röörs egen. Efterhand inkorporerar Röör de Krookska manéren på ett naturligt, men inte övertydligt sätt, i sitt spel. Det blir homage snarare än imitation; en Krookig Röörlighet filtrerat genom det Steinska psyket.

Det hela är mycket imponerande, ibland rena uppvisningen i vad man med röst och mimik kan åstadkomma. Ty scenerierna är här lika avskalade som det reducerade scenrummet. Röör sitter helt enkelt på scenkanten, i första akten till vänster i den andra till höger, och berättar sin historia för publiken.

Allt förmedlas genom rösten och ansiktet, skådespelarens främsta verktyg, vilka Röör behärskar på ett mycket erfaret och övertygande sätt.

Historien hon berättar, den om Gertrude, är också den mycket imponerande. De flesta känner dock rätt så väl till den. Konstsamlaren och författaren Stein som i sin våning på Rue de Fleurus i Paris håller salong med de flesta av tidens stora konstnärer och författare: Matisse, Cézanne, Hemingway och inte minst den store Pablo själv. Och så självklart den ständiga följeslagerskan Alice B Toklas, med vilken hon levde i ett öppet lesbiskt förhållande och vilkens självbiografi, som alltså Stein skrev åt Toklas, blev författarens stora genombrott. Att premiären sker i samband med att Pridefestivalen invigs i Stockholm är givetvis ingen tillfällighet. Stein var således även föregångare som uttalat homosexuell och har blivit en viktig gestalt för gayrörelsen.

Hela hennes liv framstår som något av en kulturhistorisk skärningspunkt, där konstnärer och författare samlades för att sedan stråla ut i modernismens färgrika prisma.

Som person och representant för sin tid är Stein alltså ikonisk. Men Martins monolog handlar kanske främst om hur Stein, det självförklarade geniet, tvingas inse sina begränsningar. ”När identitet och minne ställs mot evigheten”, som det heter i pjäsen, krymper jaget.

Även genialiteten har sina gränser. Och det är som om Röör också tillsist inser sina. Hon är inte Margaretha Krook och behöver inte vara det heller. Det räcker gott med hennes egna talanger. Hennes gränser är tillräckligt vida för att härbärgera imponerande skådespelarkonst.

Genierna är, självförklarade eller ej, trots allt väldigt sällsynta.