Dramatens senaste Bergmanfestival gästades bland annat av tyska Thomas Ostermeiers omtalade uppsättning av Lars Noréns Demoner. En föreställning producerad för en av Berlins konstnärligt mest framstående teatrar - Schaubühne Jag misstänker att regissören Hugo Hansén (eller kanske framför allt scenografen Christian Friedländer), som tillsammans ligger bakom den uppsättning av Noréns 80-talsklassiker som nu sätts upp på Stockholms stadsteater, sett och inspirerats av Ostermiers tolkning. Precis som Ostermiers uppsättning utspelar sig stadsteaterns Demoner nämligen på en väldig vridscen. Men där Nina Wetzels scenrum i Ostermeiers version gick i kliniskt vitt, skiftar Friedländers scenografi helt i svart. I Wetzels scenrum vreds scenen kring en inglasad träningscykel. I Friedländers är det en paradisisk trädgård som det roterande helvetet vrids omkring. Friedländers smarta och uttrycksfulla scenografi hör till denna annars inte helt lyckade uppsättnings starkaste inslag.
Ty det urspårade mötet mellan de två paren Frank och Katarina (Johan Rabaeus och Marie Richardson) och Thomas och Jenna (Gustaf Hammarsten och Sofia Ledarp) blir aldrig riktigt så där infernaliskt rolig (med betoning på bägge orden) som den fantastiska texten har alla möjligheter att bli. Det känns, särskilt till en början, trevande. Med undantag för några fina Rabaeus-stunder tar rollerna aldrig riktigt form. De blir distanserade, konturlösa. Och dialogen, den stundtals helt geniala, får aldrig någon riktig fart. Det blir i viss mån bättre i andra akten, men helhetsintrycket blir ändå mer småkusligt än sant demoniskt.
Otäckt, eller åtminstone ordentligt oroande, blir det i stället på Teater Galeasen. Där spelar man just nu Falk Richters Trust. Richter anses vara en av Tysklands just nu intressantaste dramatiker och regissörer. Han har bland annat jobbat en hel del på ovan nämnda Schaubühne. Galeasen blir med sin uppsättning först med att spela honom i Sverige.
Trust handlar om ett kraschat kärleksförhållande speglat i den ekonomiska krisen. Richter målar med sina kaskadlika ordfloder upp ett samhälle där vi inte längre är medborgare utan konsumenter, där det ekonomiska språket infiltrerat också våra intimaste relationer. Ett samhälle där vi börjat se oss själva som produkter, där vi reklamför våra liv på facebook och sociala medier som vore vi varor. Richter text framstår mest av allt som ett invecklat partitur för tre röster, på Galeasen imponerande gestaltat av en ovanligt begåvad powertrio. Alexandra Drotz Ruhn, Anna Lena Hemström och Aleksa Lundberg konkretiserar Richters snåriga text på ett fantasifullt och stundtals helt fantastiskt sätt.
Så vill man bli ordentligt omskakad är det just nu Galeasen, snarare än stadsteatern, man ska bege sig till.