Kriminalhistoria med många bottnar

Teater:Dramaten, scenen Elverket: Kuddmannen av Martin McDonagh. Översättning: Sven Hugo Persson. Regi: Stefan Larsson, scenografi: Rufus Didwiszus, kostym: Kajsa Larsson, ljus: Magnus Pettersson, ljud: Tina Paulson, mask: Kaisa Mylläri. I rollerna: Johan Rabaeus, Magnus Roosmann, Michael Ny­qvist, Jakob Eklund, Göran Samuelsson, Madeleine Lagercrantz, Elliot Högberg/Hugo Ringqvist, Edgar Virkovskij/Jacob Lahovary Olsson, Eleonor Lefvert/Alva Lindau.Om de gamla diktaturstaterna i det forna öst brukade sägas att de, på gott och ont, tog konsten på allvar. Detta har den irlandsbördige dramatikern Martin McDonagh använt som utgångspunkt i sin pjäs Kuddmannen, som i regi av Staffan Larsson nu ges på Dramatens scen Elverket.Men Kuddmannen är långt ifrån enbart en föreställning om villkoren för en författare i en totalitär stat. Den bågnar av betydelser och tolkningsmöjligheter och utspelas på många ytterligare nivåer. Allt ifrån våldet och frågorna om ont och gott till ett plan som handlar om barnmisshandel. Den skild­rar syskonkärlek, den beskriver själva diktandet. Och samtidigt som pjäsen kan sägas uppehålla sig vid olika sidor inom en och samma människa förmedlar den utöver en skuldupplevelse i Kafkas meningockså en bild av tillvaron i stort, där det mesta är osäkert och kaotiskt.Och detta fastän grunden i intrigen mest av allt påminner om en förhållandevis enkel kriminalhistoria. Polisen har upptäckt likheterna mellan en rad barnamord och innehållet i någ­ra noveller och därför gripit författaren och dennes bror för att utröna eventuella samband. Eftersom skeendet utspelas i en diktatur, är rättssäkerheten av det tvivelaktiga slaget. Där förekommer både tortyr och dödsstraff och våldet har en framträdande plats som förhörsmetod.DiffustDet mesta av allt detta får sin beskärda del av utrymmet i Stefan Larssons iscensättning, som därmed får sägas vara lite diffus i fokuseringen. Men föreställningen är samtidigt en fyndgruva för den som vill sätta sitt spårsinne på prov och leta efter litterära referenser. De senare går utom till Kafka även till bl a Steinbeck, Pirandello och Ibsen.Vill man trots detta hitta en minsta gemensam nämnare kunde det vara plågan och lidandet i livet, ofrånkomliga inslag i allas vår tillvaro men utan någon som helst mening eller innebörd. Utom för diktaren, kanske, som utifrån lidandet finsliparsina instrument och där hittar incitamenten för sitt skapande.Konstens prisI varje fall är detta senare en av huvudfrågorna i pjäsen, när den diskuterar konstens pris och konstnärens ansvar för sitt verk. Det sker samtidigt som gränsen mellan dikt och verklighet är både vag och oklar genom hela föreställningen.Det är heller ingenting som hindrar att åskådarna uppfattar hela uppsättningen som ett exempel på det slags berättelser som framförs på scenen.Överlag har det trots alla våldsinslag blivit en ordets teater, när de sagoformen närstående historierna i pjäsen ges röst och kropp. De allra flesta skildrar förlopp där barn misshandlas och mördas. Utom det stora undantaget som är sagan om denljusgröna griskultingen, som formulerar ett slags väsensfrämmande idyll i en annars såväl grotesk som makaber verklighet.Det ligger nära till hands att förknippa åtskilligt av skeendet med det undermedvetnas och med mardrömmarnas sfär. Likaså är det inte långsökt att anlägga ett psykoanalytiskt synsätt på det mönster av misshandel, sadism och övervåld, där alla gestalter på scenen bär på liknande minnen, och de återkommande situationerna där sådana erfarenheter manifesteras. Vad det handlar om är ett upprepningstvång utan ände.Fädernas missgärningarKanske också om ett släktarv och en förbannelse där, med bibelns ord, fädernas missgärningar går igen på barn och efterkommande intill sista ledet. Och det är med tanke på den svarta pedagogik som tillämpas mera en gammaltestamentlig värld som manas fram med skuld och straff. Så värst mycket med kristendomens förlåtelselära har pjästexten inte att skaffa, även om Jesusge­stalten ingår i helheten.Andra frågor som tangeras under händelsernas gång är sådana som har att göra med vad som är självbiografiskt i en författares verk och vad som är ren fiktion. Det går även att använda den här iscensättningen som underlag för en diskussion om barmhärtighetsmordets vara eller icke vara. Kuddmannen skildrar med andra ord sidor av livet som befinner sig så långt det över huvud taget går att komma från dokusåpornas förenklade och av kvällstidningarna tillrättalagda värld. Eller den penningstinna nöjesindustrins livslögner.TittskåpScenografen Rufus Didwiszus har skapat en spelplats som snävar in Elverkets kakelklädda väggar till ett tittskåp, som framhäver det kliniska innehållet i denna studie om en tillvaro där jagförsvaren är satta ur spel. Det är i detta scenrum denna föreställning om barn och människor som far illa utspelas. De aktörer som stått till regissörens förfogande är någ­ra av Dramatens allra bästa skådespelare.Michael Nyqvist och Johan Rabaeus är de bägge poliserna Ariel och Tupolski, vilka samtidigt som de utför sina uppgifter som förhörsledare försöker komma tillrätta med oceaner av olösta barndomskonflikter. Magnus Roosmann och Jakob Eklund gör brödraparet Michal och Katurian, där den senare är författaren och den förre svårt mentalt skadad av sina barndomsupplevelser.Svårt att värja sigTill skillnad från poliserna på scenen tillstår Katurian och Michal öppet sin närvaro i de tidiga årens verklighet. I det samspel som utvecklas är det framför allt otydligheten om på vilken utvecklingsnivå var och en av skådespelarna befinner sig som gör föreställningen så slagkraftigt drabbande och svår att värja sig mot. Tillsammans med sina skådespelare har Stefan Larsson skapat en både omtumlande och tänkvärd uppsättning