Elvis Presley och en jukebox – två delar nostalgiproducerande kulturhistoria. Är det smart att placera dem centralt i en teaterföreställning för barn mellan nio och tolv år?
Kanske inte, om de egentligen inte har något med själva huvudberättelsen att göra.
När Erik Lidholm som en åldrad version av rocklegendaren tar de där kanoniserade dansstegen är det nog mer underhållande (nåja) för mig, föräldrarna och de lärare som kommit till teatern än vad det är för barnen.
P-A Strand, den andre av pjäsens två skådespelare, får lov att gardera sig inför den unga publiken. Det är inte konstigt om de inte vet vem Elvis var, säger han och förklarar att han på 50- och 60-talen var den största rockstjärnan i världen.
Nåväl, det finns väl fördelar med Elvis också. Han kan ha roliga solglasögon och guldglittrande kläder på sig. Och ännu viktigare: han hade en tvillingbror, Jesse, som dog vid födseln, någonting som ”lämnade ett hål” i stjärnan enligt honom själv.
Det passar bra eftersom Elvis i jukeboxen handlar om ensamhet och vägen ut ur den. Identifikationsobjektet är Bobby vars bror Jocke är död. Bobby, som inte kommit över förlusten, tillbringar numera sina dagar i broderns rum.
Jocke var ovanligt nog ett stort Elvis-fan. Väggarna pryds av bilder på idolen och mitt i rummet står en väldig jukebox. Ut ur den kliver en dag Elvis själv sjungande och spelande – ett fantasifoster som enligt en given dramaturgisk mall hjälper Bobby att bearbeta förlusten av sin bror för att sedan, när det till sist inte behövs längre, försvinna.
Vid det laget har det gått trettiofem minuter, och det är några för få för att den här utvecklingsberättelsen ska hinna slå en trovärdig och tillfredsställande psykologisk båge. Plötsligt är allting bara bra med Bobby och till och med barnen kring mig undrar förvånat: är det slut nu?
Kanske har man underskattat deras tålamod. Det är synd, för den här socialrealistiska sagan är, även om den berättats oändligt antal gånger, bitvis rätt rörande.