Körsbärsträdgården i tidlös klassikertolkning

Hur får dom ut koffertarna till vänster, medan den inlåste gubben Firs ligger där mitt på scenen och dör? I varje fall finns de inte kvar vid applådtacket, när Körsbärsträdgården är både såld och utrymd. Regissören Lennart Hjulström utnyttjar skicklig hela Stora scenen när han berättar om sorglösheten, tillståndet av väntan och oföretagsamheten i Ryssland vid förra sekelskiftet. Hans instudering av Tjechovs pjäs är detaljrik och konkret. Det tidlösa hos texten ställs i förgrunden. Så har det blivit en klassikeruppsättning med ett aktuellt ärende om hemlöshet och konsten att överleva när uppbrotten och förändringarna är det enda vissa.Tjechovjubileum Det pågår ett Tjechovjubileum hela 2004. Det är 100 år sedan Anton Tjechov dog och lika lång tid har gått sedan Körsbärsträdgården visades för första gången. Anknytningen till pjäsens tillkomsttid ligger huvudsakligen hos Ann Bonander-Loofts vackra och färgstarka dräkter. Men även de av Johanna Ruben skapade håruppsättningarna lyfter fram en epok, avlägsen från vår egen.Ändå knyter föreställningen i hög grad ihop skeenden som har med varandra att göra. Vad det handlar om är människans plats i tiden och historien, där generationer från förr och barndomsminnen påverkar och griper in i nuet. Det gäller både de gestalter i pjäsen som bär på livegenskapen som ett ofrånkomligt arv. Och de som formats av samhällsvillkor som är på god väg att ersättas av en helt ny tid.Därifrån är steget inte långt till de livets elementa som Lennart Hjulström valt att göra till det centrala i sin pjästolkning. Han låter rollerna gå i närkamp med alla inre drömmar, drivkrafter, förhoppningar och luftslott som styrt och styr de inblandades tillvaro. Och körsbärsträdgården blir i det sammanhanget en samlande symbol för det goda i livet. Det som förutsätter att verkligheten inte blir för påträngande. Och det som måste skyddas mot alla hårda törnar med hela det register av jagförsvar en människa är mäktig.Mättad av hopp och tilltroSå handlar den här uppsättningen också mera om överlevare än om förlorare. Det är den mänskliga styrkan som får sista ordet. Och rollerna blir var för sig delar av en provkarta på olika sätt att bemästra mer eller mindre utsatta livsöden. På så sätt har Lennart Hjulström iscensatt en föreställning mättad av hopp och tilltro. Av det vemod som ofta brukar förknippas med Anton Tjechov finns där inte många spår. Men desto mera av ett känsloregister som täcker de flesta livets skiften.Med Sören Brunes luftiga scenografi får också det i pjäsen som har med minnet och dess förmåga att betrakta det förflutna i förvrängda proportioner en stor plats. Likaså ger den sinnrikt iordningsställda spelplatsen hela uppsättningen en anstrykning av drömspel. Gyrosnurran som öppnar föreställningen tillsammans med den ortodoxa kyrkan i miniatyr, fabriken i leksaksformat där skorstenen släpper ut rök och de röda lyktorna markerar samtidigt historiens gång där de här människorna, precis som publiken, är en del.Och när hela scenen på slutet blottställs i all sin nakenhet med allt undanskymt fullt synligt är åskådarna tillbaka i sina egna liv. Knappast kan det sägas klarare vilken sorts resa teatern har att erbjuda. När som i det här fallet allt fungerar som det skall, känner man sig efteråt både klokare, upplyft, tröstad och många erfarenheter rikare. Vilken annan konstart, när den är som bäst, erbjuder en motsvarande behållning?Närhet till vår egen tidGenom att lägga föreställningens allra viktigaste accent vid de inblandades livsuppgörelser uppnår Lennart Hjulström en närhet till vår egen tid av det omedelbara slaget. Hos Leif Andrées affärsman Lopachin finns en nutida entreprenörs målmedvetenhet parad med klassresenärens osäkerhet, som mycket effektfullt åskådliggör det sociala arvets stigma. Andrée har lagt tyngdpunkten i sin rolltolkning i såväl kroppshållning som mimik och hans snabba fotarbete när det gäller detaljerna och inte minst i spelet med ögonen ger hela uppenbarelsen en mäktig genomslagskraft.Carl-Åke Erikssons godsägare Simjonov-Pistjik är en sorglös överlevnadskonstnär och turgubbe, vilken allt går väl i händerna. Komiken i föreställningen förvaltas framgångsrikt också av Sonja Hejdemans Charlotta och Peter Engmans Epichodov, om än hos de senare med en hel del svärta i undertexten. Sofi Helleday blir med sin förfinade stil ett talande inlägg i den klassiska frågan om arv eller miljö, medan Gustaf Hammarstens apotekarson Trofimov i sin självmedvetenhet åskådligt demonstrerar att han sannerligen inte är någon bondestudent.Sten Ljunggrens Leonid har fått en återhållsam framtoning som representant för en utdöende social klass. Joakim Nätterqvists Jasja däremot är pjäsens verkliga framtidsman, som kan konsten att ta för sig och nog skulle vara beredd att gå över lik om det så behövdes. Däremot kan man fundera över den verklighetsanpassning som Marie Robertson i rollen som Anja representerar. Nog är hon lite gammaldags i sin särpräglade förmåga till empati.Gripande rolltolkningHos Stina Rautelin försiggår livsdramat på ett helt annat håll, när hennes Varja kämpar med den knappast avundsvärda uppgiften att bevara en gnutta självrespekt trots ett knappast påverkbart underläge. Stina Rautelin har hittat fram till ett alldeles eget och temperamentsfullt förhållningssätt till pjäsens övergripande problematik i en både känsligt genomförd och gripande rolltolkning. Och även Jonas Falk färdas lite för sig i uppsättningen som en uttrycksfull representant för den tid som förgår och aldrig kommer tillbaka. Därmed åskådliggör han också den stämton som ljuder föreställningen igenom om det beständiga i människolivet som något högst oberäkneligt och tillfälligt.Nyroos självklar medelpunktDen som mera än någon annan personifierar detta människans predikament i iscensättningen är givetvis Gunilla Nyroos i den centrala rollen som Ljubov. Det är många som får del av hennes godhjärtade och självutgivande medmänsklighet. Samtidigt blir den hennes fall. Hennes återkomst till godset och körsbärsträdgården är inte orsakad av enbart ekonomisk skuld. Där finns även minnet av den drunknade sonen, något som hon aldrig kommit över. Och även om hennes älskare i Paris lika mycket lurar som utnyttjar henne, får beroendet och besattheten härvidlag närmast existentiella proportioner när dessa mekanismer skyddar henne från att bli ensam med sig själv.Gunilla Nyroos bemästrar med total precision rollens hela väldiga och känslostarka register från en bottenlös sorgsenhet till oegennyttans bekymmerslöshet inför morgondagen. Det är som om livet självt talar i den väldiga koncentration som hennes Ljubov utstrålar. Så blir hon föreställningens självklara medelpunkt i detta drama om uppbrott, förändring och hemlöshet. Knappast kan en människas samlade inre styrka få ett mäktigare genomslag. Det här är i hög grad Gunilla Nyroos pjäs med en av vår samtida teaters allra största aktörer i en rolltolkning som har alla utsikter att bli klassisk.Knappast kunde teateråret 2004-2005 ha fått en mera storartad öppning.