Kontroversiell performance i svart

Redan ett år efter sin mycket uppmärksammade föreställning I Apologize med dockor på scenen är Gisèle Vienne tillbaka på Dansens Hus med en ny performance, denna gång om våld och ångest. Titeln Kindertotenlieder känns igen från den tyske l800-talspoeten Friedrich Rückerts diktcykel, som tonsatts av Gustav Mahler. Gisèle Viennes version är inspirerad av musikgenren black-metal och de våldsfall, som skedde kring de norska black-metalbanden Mayhem och Burzum i början av l990-talet. Ämnet är tonårsmord och oförmågan att skilja mellan fantasi och verklighet. Den kyliga black-metalinspirerade musiken ligger hela tiden som bakgrund till brutala händelser. Även gamla berättelser såsom Perchten, ett monster i gamla österrikiska folksagor som dyker upp på midvintern, skyddar demoner och straffar fördömda själar, har influerat handlingen. Till sin nya performence har Gisèle Vienne åter gjort människoliknande dockor. Hon samarbetar som tidigare med författaren Dennis Cooper, som skrivit texten och musikerna Stephen O'Malley och Peter Rehberg, som gjort musiken och framför den live på scenen. Medverkar gör också en skådespelare och fyra dansare.

En rökridå ligger över salong och scen, som vilar i halvmörker. Svartklädda figurer står eller sitter stilla med böjda huvuden på ett scengolv täckt av fejkad snö. Det är olycksbådande tyst. En av de svarta figurerna reser sig långsamt och går mot mitten. Samtidigt sliter den av sig sin skrämmande mask och sina fula stora handskar och blir en ljushårig flicka. Ljudet av en elgitarr bryter tystnaden. Tre män börjar agera våldsamt i olika konstellationer. Dockor mejas ner och tycks mördas. Två figurer i väldiga björnskinnsliknande overaller och jättelika guldhorn rusar skramlande över scenen och slår mot allt till synes levande. Text om död och förintelse deklameras. Black-metalmusiken skär i öronen. Dansaren Anne Mousselet helt i svart klänger runt en mikrofon och agerar sångerska i ett nästan outhärdligt oljud, där knappt en mänsklig röst hörs. Sekvensen är långt utdragen. Sångerskan blir knivskuren och tystnar. Det börjar snöa och den ljushåriga flickan Margrét Sara Gujónsdóttir sveper munkjackan omkring sig och lägger sig ner i snön. Fryser hon ihjäl? Nej, hon börjar vandra i snön mot en kista där hon kryper ner. Locket läggs på. Musiken stressar öronen. Några i publiken lämnar lokalen. Allt agerande sker i slow motion.
Till slut efter sjuttiofem långa minuter slutar föreställningen. Musiken släpar dock efter en stund innan ljuset tänds. Någon i publiken buar. De skickliga aktörerna tackas dock med uppmuntrande visslingar och applåder. Gisèle Viennes föreställningar är intressanta och mycket skickligt hopkomna men svåra att ta till sig.

Kontroversiell performance i svart

Gièle Viennes performanceföreställning Kindertotenlieder är skickligt komponerad men inte helt lätt att ta till sig, skriver Anna-Stina Malmborg.