Konsuln om flyktingpolitik

Det som vanligt ovanligt kreativa, Brindforsunderstödda programhäftet till Folkoperans uppsättning av Gian Carlo Menottis moderna klassiker Konsuln pryds av en dalahäst, symbolen för folkhemsk svenskhet och dito trygghet. I andra sammanhang har hästen placerats i en uppgillrad råttfälla, en symbolik som må inbjuda till olika tolkningar. I scenrummet Jenny Kronbergs scenografi pryds väggarna av porträtt på det unga kungaparet med den nyss födda kronprinsessan, en leende Olof Palme och uppmaningar att semestra i Sverige. Vi befinner oss i svenskt 1970-tal (något de många hiskliga dräkterna otvetydligt belägger), men inte i Sverige utan i ett korrekt svenskt konsulat i en icke namngiven diktaturland: tänk Chile 1973 (hos Menotti torde det förstås ha handlat om en dåtida kommunistregim). Utanför pågår de politiska förföljelserna av oliktänkande.

Scenen - såväl den påtagliga som den dramatiska - utnyttjas fyndigt. Orkestern sitter denna gång bokstavligen i konsulatets kontorslandskap, ovanligt redan detta men än mera genom att orkestern sitter på tvären med dirigenten på scenens högra sida. Vad detta betyder för den musikaliska realiseringen av partituret må lämnas därhän eftersom man också låter tidstypisk dansbandsmusik från konsulatets radio diskbänksrealistiskt tränga in i Menottis klanger. Att skapa klangliga subtiliteter var väl heller inte Menottis tanke, även om greppet att frångå den gängse operateaterestetiken (som så ofta på Folkoperan) naturligtvis på rent musikaliska grunder kan ifrågasättas. Att det dramatiska budskapet får företräde framför musikens traditionellaprimat är därmed uppenbart och förvånar föga. Folkoperan vill beröra dagens publik och kommentera samtiden med vilka medel som må finnas till hands. Folkoperans Konsuln är en utan skygglappar rättframttillrättalagd version, omdisponerad från tre till två akter och omplacerad från Menottis 1949/50 till svenskt 1970-tal med klara utlöpningar till dagens svenska flykting- och asylpolitik. Utanför den egentliga scenen finns förtrycket, våldet och döden. Uppbyggda, högt placerade och riskabelt smala balkonger blir huvudsaklig spelplats för mycket av den osvenska dramatiken. Att göra tidsresor har naturligtvis sitt pris: det man vinner i associationer till nuet förlorar man i äkthet och tidsrelevanta speglingar av det förflutna. Menottis musik är dramatisk på ett filmiskt sätt, varken gammal eller ny, utan att på djupet beröra en modern publik, om man så vill en amerikaniserad och uppdaterad, flödande och ibland extatiskt kulminerande Puccini. Konsuln blev en stor framgång vid uruppförandet 1950, kom redan 1952 till Stockholmsoperan (i regi av GöranGentele och med Sixten Ehrling på pulten) och har nyligen aktualiserats så sent som i somras av Opera på Nääs.I Farnaz Arbabis första operauppsättning blir opera en politisk kraft. Honvill jämföra en tidigare flyktingpolitik med dagens och skapa debatt. Ävenom jämförelserna med operans handling haltar: dagens politik handlar ju mera om behandlingen av redan anlända asylsökande än om omöjliggjorda visumansökningar utomlands. Den klaustrofobiskt kafkaeska situationen med den ständigt frånvarande konsuln är naturligtvis en giltig symbol för det oåtkomliga och möjligen godtyckliga även i dagens beslutsfattande över huvudet på enskilda människoöden och ett generellt utanförskap. Frågan är hur konstruktiv debatten kan bli utöver på förhand intagna positioneringar även om det sägs att en av stolarna i salongen står reserverad för Tobias Billström.

Konsuln är stark dramatik, historien gripande och övertygande gestaltad. Vid onsdagsföreställningen - en vecka efter premiären - dirigerades uppsättningen för första gången av Joakim Unander som fick orkestern att klinga påfallande exakt och med dramatisk verve. Huvudpersonen Magda Sorel sjöngs med hjärtskärande inlevelse av Mira Pyne, ett mycket starkt porträtt av en utsatt kvinna vars familj och liv obönhörligt slagits sönder. Också vokalt var hon i högform och man skall länge minnas hennes rent fysiska framställning. Den blankettfixerade Ulrika Skarby var å sin sida perfekt som hennes motsats: den kyligt byråkratiska, distanserande sekreteraren som sent omsider inser vad som sker med människorna omkring sig.

Det kan inte hjälpas att övriga personer trots en jämn vokal nivå och beundransvärda insatser kommer i bakgrunden - mindre intressanta och delvis litet schablonmässigt speglande det eftersträvade budskapet. Den fyrkantigt hjältemodige flyktingen och maken, de karikatyrartade polisagenterna, den prövade farmodern och de övriga mer eller mindre uppgivna konsulatbesökarna. Trots individualiserade gestalter framstod Henrik Holmbergs magiker Nika Magadoff som ett av styckets kraftcentra, inte enbart i egenskap av sin hypnotiska förmåga. Hans domptering av omgivningen blev ett välgörande lekfullt och kontrasterade divertissemang i Menottis och Arbabis i övrigt så dystra för att inte säga tragiska uppgörelse med det senaste halvseklets politiska komplikationer. Slutscenen är hos Arbabi - om än till priset av den dramaturgiska trovärdigheten - till och med mera dramatisk än Menotti hade avsett.

Konsuln om flyktingpolitik

Folkoperans uppmärksammade uppsättning av Menottis moderna klassiker Konsuln blir starkt dramatik om svensk flyktingpolitik, konstaterar Jan Kask.