Konstlat och abstrakt

Hur många teaterföreställningar som behandlar teatern kan man se på ett år? Uppenbarligen många, och någonstans måste man ställa frågan: går vi på teater för att påminnas om att vi är på teatern?
Det är något som förundrar: att dessa sceniska historieberättare så gärna vill undersöka sitt jobb och förväntar sig att vi är lika intresserade.
Jag har inget emot metateater om det finns en poäng med den. Och jag jobbar hårt för att hitta den poängen i Den komiska tragedin.

Idén är att Rollen svävar i ett intet och därifrån söker en lämplig Skådespelare för att komma ned på jorden. Roger Westberg spelar bägge rollerna - och en massa andra med referenser till teater- film- och skådespelarvärlden. Och så får hästen som aldrig får komma in på scenen i Richard III:e faktiskt sin stund på tiljorna.
Westberg vill trolla till det - men vi vet ju redan att teater är magi - och att vissa, enstaka föreställningar är gjorda under en lycklig och mycket magisk stjärna. Westberg tittar lite djävulskt på oss och förklarar att det är teater. Jo, det är ju därför vi är där.

Kanske ska min kritik främst riktas mot författarna Yves Hunstad och Eve Bonfanti. Den komiska tragedin är konstlad och abstrakt. Men att klanka bara på författarna är orättvist. Någonstans har man valt att sätta upp pjäsen och också genomförandet känns, om inte konstlat, så obeslutsamt, lite fegt. Som om Westberg inte når till sista raden. Trots att den var nära scenen på Regina. Och vi som befinner oss utanför den magiska cirkeln har rätt tråkigt. Åtminstone har jag det.
Det är först när tiden ska hittas och kärleken sökas, när föreställningen närmar sig det allmänmänskliga som jag blir lite intresserad. Men då är det tyvärr för sent. Westberg har förlorat mig långt tidigare. Poängen med metateatern i just den här föreställningen eller pjäsen finner jag aldrig.

Konstlat och abstrakt

Den komiska tragedin är konstlad och abstrakt. Men att klanka bara på författarna är orättvist. Också genomförandet känns obeslutsamt, skriver Astrid Claeson