Finns det en scenkonst som kan göra skillnad, har varit den övergripande frågan under den nu avslutade teaterfestivalen TUPP. Ett exempel på en föreställning, som har innehållit samhällsomvandling som tema, är den italienska gruppen Motus och dess Alexis – a Greek Tragedy, som lyfter fram ungdomsupproren och studentprotesterna i vår tid. Den undersöker vart allt otålighet och alla känslor av maktlöshet tar vägen i manifestationerna mot ett orättfärdigt samhälle. Med pånyttfödda mänskliga grundvärden och drömmen om att förändra världen som pådrivare. Ett annat inslag är SCUM-Manifestet, där Andrea Edwards gör en finurlig gestaltning av Valerie Solanas text. Och pjäsen igenom balanserar på den hårfina gränsen mellan ironi och allvar. Resultatet är närmast en enda lång kärleksföreställning till mjukvärdenas försvar.
Om några borde veta och ha specialkunskaper om scenkonstens inneboende förmåga till att åstadkomma förändringar är det curatorerna, som uppehåller sig i gränslandet, där olika teaterspråk möter hela det vida spektret av kultur. Det var också ett urval av teaterfolk med sådan bakgrund, som framträdde vid lördagens performance The Curators’ Piece. Man inledde med en scen i kolmörker. Här kom orden droppande, begrepp som kan kopplas till teater, både explosiva och mera stillsamma. Bibliotek var ett av dem och katastrof, djur, mord några andra, åtföljda av vän, fiende och scen i en lång rad. Sedan – fortfarande i mörker – de suggestiva ljuden av vågor mot en strand. Innan ljuset återkom och med det programmets manifest om konsten som undantaget bland alla de samhällsregler vi annars är underkastade.
Festivalgeneralen Danjel Andersson hade placerats på den svarandes bänk i den rättegång som utgjorde huvudnumret i framförandet. För det starkaste inslaget svarade Gundega Laivina från Riga. Hon kunde hänvisa till de politiska villkor som gällde när hon växte upp i det av Sovjetunionen ockuperade Lettland. På den tiden var konsten subversiv, ett hot mot makthavarna. Konsten kan inte rädda världen. Men den har en sprängkraft som kan visa på möjligheter och lyfta fram alternativ. Linus Tunström tänjer på och utvidgar oavlåtligt teaterbegreppet. Han måste givetvis ges allt stöd som finns för fortsatta teaterfestivaler framöver.