Många minns nog den massiva debatten om de asylsökande och apatiska barnen i början av 2000-talet. Ja, det är svårt att glömma tv-bilderna av de okontaktbara små byltena som låg där orörliga i sina sängar med föräldrarna oroligt hängande över sig. Föräldrar som anklagades för att ha drogat och manipulerat sina barn i syfte att få stanna kvar i Sverige.
Rykten som författaren Gellert Tamas bestämde sig för att gå till botten med och som resulterade i boken De apatiska. Och som i sin tur inspirerade dramatikern Jonas Hassen Khemiri att skriva pjäsen Apatiska för nybörjare som hade premiär på Stockholms stadsteater i lördags.
Pjäsen, som spelades första gången 2011 på Folkteatern i Göteborg och som turnerade runt i Sverige med Riksteatern förra året, är ett stycke viktig samtidshistoria. Och inte helt oproblematisk, för det Khemiri gör, snarare än att servera färdiga svar, är att ifrågasätta och problematisera. Han visar familjernas, handläggarens och politikernas situation – på ett sådant sätt att de alla blir möjliga att förstå utan att förenklas.
För varje gång som man tycker sig se allting klart vrider Khemiri på problemet ytterligare en gång, visar ännu en vinkel. Det är snygg, för att inte säga oerhört intelligent teater. Skriven med en sådan skärpa och avväpnande humor att det är svårt att värja sig.
Dessutom lockar regissören Sara Giese, som hade stor framgång med Bitterfittan på Uppsala stadsteater, det bästa ur sin ensemble: Shima Niavarani, Ann Petrén, Mia Ray, David Lenneman, Ole Forsberg och Joel Spira. I ett otal roller som lärare, psykologer, klasskompisar, tolkar, demonstranter, asylsökande, politiker, handläggare och inte minst utredare och hennes samvete fullkomligt briljerar skådespelarna. Främst Niavarani, som med sin komiska timing och magnetiska utstrålning är omöjlig att släppa med blicken.
Så slutligen insikten: att samtliga i dramat faktiskt är offer. Trots goda intentioner och medmänsklighet står de alla slutligen där – asylsökande, handläggare och politiker – låsta i sina positioner. I det närmaste apatiska.