Komiken berövar Den fule dess allvar

Förpackningen, utanpåverket och designen är viktiga inslag i dagens narcissistiska och kroppsfixerade samhälle, där det mest eftertraktade är att bli sedd. Den kosmetiska kirurgin har sina tentakler ute. Förmågan att kunna marknadsföra och sälja sig själv är åtrådda beståndsdelar av den sociala kompetensen. Frågan är dock vem det är som avgör vad som är rätt eller fel, vackert eller fult. När relativa instanser som marknadsvärdet, tillfälliga ideal och vår omgivning bestämmer umgängesmönstren, finns det också skäl att undra vem en människa är bakom sin mask eller sina roller. Man kan även fundera över vilken livslott som väntar den som är annorlunda och avviker.

Den tyske dramatikern Marius von Mayenburgs pjäs Den fule, med Dramatenpremiär på Lilla scenen i fredags kväll, har långt driven närkontakt med vår tids skönhetskult och benägenhet att sätta de fysiska företrädena främst. Det är betraktarens öga som gäller i det här dramat. Men också vad som händer med en personlighet, när de yttre förutsättningarna byter skepnad och riktning. Von Mayenburgs tidigare pjäser har ofta handlat om livsfrågor, mänskliga bråddjup och själens nattsidor i en civilisation med många mörka skrymslen och vrår. Han har även behandlat seendets problematik, bland annat i skådespelet Bländverk, som visades hos Teater Giljotin i våras. Även där var gränserna oklara mellan inbördes roller och identiteter.

Den här gången är tonen dock mera lättsam. Vill man vara fin får man lida pin, lyder ett talesätt. Det är där den här föreställningen bottnar. Emil Graffman har i sin instudering av pjäsen i långa stycken låtit de om hos en komedi hemmahörande inslagen dominera och skapat en fars, som mest av allt blir en skrattspegel för vår tid. Inslagen av satir och de samhällskritiska möjligheterna har för den skull inte helt lagts åt sidan. Men det blir i första hand som ett stycke underhållning uppsättningen når sin publik. Den har också en handling som rymmer åtskilligt tacksamt i det avseendet.

Huvudpersonen herr Lette arbetar som ingenjör och försäljare åt ett elektronikföretag och har själv utvecklat en starkströmskontakt som har goda chanser att vinna marknadsandelar från konkurrenterna. Det är när kontakten skall lanseras på en teknikmässa i Schweiz som svårigheterna infinner sig. I stället för uppfinnaren själv blir det hans assistent som får sköta presentationen. Skälet är att upphovsmannen har en alltför frånstötande framtoning för att lanseringen skall lyckas. Därför genomgår herr Lette en plastikoperation som ger honom ett alldeles nytt ansikte.
Framgången infinner sig omgående. Inte bara produkten går åt som smör i solsken. Också Lette själv finner sig plötsligt omsvärmad av tjogtals med kvinnor. Det är bara det att när kirurgen märker hur väl han lyckats, erbjuder han även andra en liknande renovering. Snart nog vimlar det av människor, som ser ut som Lette. Därmed sjunker hans marknadsvärde och efterfrågan på honom.

Det är inte svårt att se hur Marius von Mayenburg därmed ställer både frågorna om människovärde och möjligheterna av en inre kärna, en personlighet och en individuell identitet på sin spets. Han för också diskussionen vidare till att handla om människans äkthet och utbytbarhet.
Men när Emil Graffman i sin regi släpper loss de komiska excesserna i pjäsen frånhänder han sig möjligheterna att göra den problematiken tydlig. Eftersom personerna samtidigt byter skepnader, ibland mitt i en replik, som i Irene Lindhs fall från hustru till förmögen änka eller som hos Per Svensson från direktör till kirurg lägger i stället just dessa övergångar beslag på det mesta av utrymmet.

Och där von Mayenburg skruvat upp komeditonen ytterligare genom att ta såväl skönhetsoperationen som de från början fyndiga sammanblandningarna i repris, tappar föreställningen styrfart men även en bestämd riktning. Då hjälper det varken att själva operationen illustreras med ljud från borrar, sågar och knäckta näsor eller att pjäsens överraskningsmoment med Peter Engmans oförändrade ansikte efter ingreppet är väl tillvaratagen.

Det finns onekligen mera att hämta i den här förlagan än en aldrig så vältajmad, tempofylld fars i Rufus Didwiszus visserligen för ett sådant spelsätt smidigt anpassade scenografi. Men som samtidigt är så stiliserad att den utan vidare också skulle kunna göra tjänst som ett diskussionsforum. Likaså är det inte svårt att se att de här skådespelarna har betydligt mera att ge än vad de får möjlighet till. Det gäller den med en portfölj som attribut försedde Peter Engmans herr Lette, som bara flyktigt hinner beröra de drag av främlingskap och självutplåning som hans roll också rymmer.

Även hos Simon Norrthon finns åtskilliga, utvecklingsbara stråk och antydningar i kroppsspråket, som bara skymtar förbi. Något lättare är det för Per Svensson antingen han gör en dryg direktör eller en kirurg med näsa för affärer. Här förlitar sig regissören på väl beprövade schabloner. Med Irene Lindh, när hon gör den hustru Fanny som en gång länkat samman sitt liv med en man på andra grunder än den yttre attraktionen, finns återigen spår av ett register som hade varit värt lite mera uppmärksamhet.
För inte kan det väl vara så att Emil Graffman tänkt sig föreställningen som ett slags hela teaterns ansiktslyftning till ett allmänt komedistuk. Det är förstås inte omöjligt. Och nog skulle det ha en viss poäng som ett tänkvärt inlägg i den pågående debatten om kulturens trivialisering och förflackning.

Komiken berövar Den fule dess allvar

Dramatens i fredags kväll premiärvisade uppsättning av Marius von Mayenburgs Den fule är en skrattspegel för vår tid där allvaret dock alltför lättvindigt får träda åt sidan för komedistuket i pjäsen, skriver Bo-Ingvar Kollberg.