Komik fylld med schabloner
Igenkänning är den viktigaste ingrediensen i Brasse Brännströms komiska monolog Grottmannen. Schablonerna haglar och känner man inte igen sig har föreställningen högst begränsad relevans.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Grottmannen, ett hejdlöst försvarstal av Rob Becker. Översättning: Brasse Brännström. Bearbetning: Brasse Brännström och Bjarni Thorsson. Regi, scenografi och ljus: Bjarni Thorsson. Med Brasse Brännström. Maximteatern, Stockholm.
Rob Beckers Defending the caveman är den enmansföreställning som spelats flest gånger på Broadway. Två miljoner amerikaner lär har sett den, med Brasse Brännström har den gjort succé på turné i Sverige och under tidigare gästspel i Malmö, Göteborg och Stockholm.
Tvåtimmarsmonologen består av en sårad medelålders mans — med både hängslen och livrem till de välanvända jeansen och magen hängande över linningen — längtan till den stenålder då mannen var vördad för sin uppgift att skydda och försörja. Man ser ofta skämten komma på långt håll, som lättprickade mammutar på slätten, och om publiken missar att skratta stannar Brasse upp med en menande min tills skratten kommer. Det är väldigt okomplicerat.
Faller pladask
Föreställningen har många poänger, som förklaringen till varför män och kvinnor handlar kläder på olika sätt, men problemet är att från min horisont stämmer Brasse Brännströms karta oftast inte med verkligheten. Hela föreställningen faller pladask för den som är tvungen att svara "nej, varken hos mig själv eller mina bekanta" på varje "killar, det här känner ni nog igen" som Brasse skickar ut med en blinkning i salongen. Föreställningen faller antagligen lika hårt för den som inte känner igen sig i Brasses puttinuttande, fjolliga kvinnoimitationer.
Bekräftar fördomar
Monologen utgår från tröttsamma schablonbilder, slår fast dem som sanningar och på det byggs allt det roliga och allt det allvarliga. Män fäller inte ned sittringen på toaletten och är fullkomligt odugliga på att prata; kvinnor gör knappt annat än pratar; förhållanden handlar om makt och att skapa sig egna revir, inte om gemenskap.
Föreställningens tes är att allt detta är biologiskt grundat i stenåldersmänniskans behov — alltså omöjligt att förändra. Män är män, kvinnor är kvinnor och aldrig mötas de två. Den är inte ute efter att undersöka eller bearbeta fördomarna, utan att bekräfta dem så att vi kan leva kvar i roller som jag tror är på utdöende.
För det är uppenbarligen — med en generalisering — en generationsfråga hur man tar emot grottmannens försvarstal. Många yngre i premiärpubliken satt med klentrogna småleenden mest hela tiden medan de äldre skrattade gott. Var åldersgränsen ligger är svårt att säga, men det bekräftar i alla fall att det inte bara är min begränsade umgängeskrets som försöker frigöra sig från just de roller som Rob Becker och Brasse Brännström vill hävda är nedärvda.