Det finns något rörande över den klunga som plaskblöta tar sig in på Stockholms stadsteaters scen denna fredagskväll. Sockiplasten åker på, scenkläderna hängs upp i väntan på sin rollbesättning och rollhäftena ligger utplacerade i en ring på gymnastikgolvet.
Så samlar sig denna märkbart stora grupp av skådespelare och musiker framför diabilder av den kultförklarade sextiotalsfilmen Paraplyerna i Cherbourg. Händerna viftar glatt i luften inför varje roll som presenteras. Catherine Deneuve, som i filmen fick sitt stora genombrott, gestaltas här av Louise Peterhoff, som därmed gör sin debut på Stockholms stadsteater. Så också Sverrir Gudnason, som är hennes motspelare i denna bitterljuva kärlekshistoria som för första gången spelas på en svensk scen.
Inledningen är slående lik regissören Alexander Mørk-Eidems Sex roller söker en författare, som just nu också spelas på stadsteatern. Här är dock hela föreställningen ett enda långt repetitionsarbete präglat av käck amatörism och genial enkelhet i Erlend Birkelands scenografiska arbete. Det är en fröjd för ögat från början till slut.
Dessvärre är det en uppsättning med lika många kvaliteter som brister. Om det scentekniska och idémässiga är lysande är det knappast något örongodis som bjuds i denna musikal. Ett faktum som för mig framstår som obegriplig då varenda replik sjungs fram. Och inte minst efter förra helgens succémusikal Hair, där stadsteatern rekryterat ett gäng professionella musikteaterartister. Vad hjälper då Mathias Brorson skönsång som musikaliskt alibi när övriga ensemblen inte kan ta en ton.
Ja, och kanske är det det som gör dem obekväma för Sverrir Gudnason är förvånansvärt stum i sitt uttryck. Då axlar Louise Peterhoff rollen bättre med sitt tonårstrotsiga uttryck, även om man kunde ha önskat sig mer kärleksglöd hos de båda.
Det är snarare utanför fokus som teaterglädjen når sina höjdpunkter. Det räcker att titta på Lennart Jähkel, som vore han utlånad från Hair med sitt långt hår, kofta, raggisar och ett sånt där saligt flin på läpparna så blir man alldeles lycklig. Detsamma gäller Katharina Cohen som med sin spelevinkiga och nördiga uppsyn spritter av spelglädje. Något som tyvärr inte riktigt smittar av sig på övrig ensemble.