Klassiskt romantiskt med stiliserad sagostämning
Det är klassisk romantisk balett med stiliserade sagostämning i Krzysztof Pastors nyskapade beställningsverk för Operan, Tristan. En myckenhet av mjuk, virtuos dans och dito framförd musik bär fram mot en fantastiskt vacker avslutning. Men man kan längta efter, det udda, det som sticker ut och ger egen karaktär i föreställningen.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
DANS
TRISTAN. Kungliga Operan. Musik: Richard Wagner (ur Tristan och Isolde samt Wesendoncksångerna) och Henk de Vlieger. Koreografi: Krzysztof Pastor. Libretto: Carel Alphenaar. Scenografi: Ernst Billgren. Kostym: Tatyana van Walsum. Ljusdesign: Linus Fellbom I rollerna: Jan-Erik Wikström/ Anders Nordström, Nathalie Nordquist/ Marie Lindqvist, Katja Björner, Nikolaus Fotiadis, Christian Rambe, Andy Rietschel, Katariina Edling, Hugo Therkelson, Alexander Nikolaev, Olof Westring, Johannes Öhman
Ett musikaliskt verk som innehåller ordet "kärleksdöd" måtte väl vara fullkomligt oemotståndligt för en älskare av den klassiska romantiska berättande balettkonsten där så många tåspetsdansare dött för kärleks skull. Den sagoaktigt romantiska kärleken och dess plåga och återfödelse efter döden är temat i helaftonsbaletten Tristan.
Koreografen Krzysztof Pastor, annars verksam i Holland, har valt att fokusera på den manlige hjälten i det medeltida kärleksdramat Tristan och Isolde. Han bygger på Wagners operamusik till Tristan och Isolde, men också på densammes sångcykel Wesendocksångerna, som var som ett slags förstudie till den operan. Flera musikaliska teman återkommer och den nutida kompositören Henk de Vliegers har bundit samman dem i " Wagners egen anda", i ett avancerat återbruk.
Sveper mjukt
Musiken sveper mjukt och pulserar böljande genom verket. Kungliga Hovkapellet spelar mycket bra under dirigenten Gregor Bühl och sångerskan Lena Hoels runda men ändå laddade röst ger en extra dimension. Det låter så ljuvligt att åtminstone jag förlorar mig i själva musiken i bland och tappar koncentrationen på vad som faktiskt händer på scenen.
Där berättas en saga, inramad av en stiliserad dekor. Handlingen är något utvidgad och omarbetad jämfört med operan. Tristans döda föräldrar finns här med som skyddsänglar ända från hans barndom och framåt. Isolde träffar han efter flera äventyr och bataljer. Tristan tycker att hon skulle passa som maka till hans vän och beskyddare, kung Mark. Men han har inte räknat med att han själv skulle drabbas av kärlek till henne.
Paret slits mellan känsla och plikt och de försöker leva utan varandra, Isolde med Mark och Tristan med Osilde, men det går inget vidare.
Dansen är oantastlig, gränsande till prydlig. Det är många mjuka cirkelrörelser, mycket gracila armar, men lite väl jämnt vad gäller känslouttrycken. Sällan byggs någon verkligt dramatisk spänning upp. Slutet är ett lysande undantag. Där är känslorna med i ett bedövande vackert pas de deux.
Utmärkt dans
Lördagskvällen dansades Tristan av Jan Erik Wikström och Isolde av Nathalie Nordqvist. De är utmärka och förmedlar en aning om den känslomässiga förlösning som Wagner menade kom efter döden.
Av en konstnär som Ernst Billgren hade jag nog väntat lite mer kitsch när han nu debuterar som scenograf. Hans dekor är strikt och abstrakt, med stora ljusprojektioner av huvudrollernas ansikten i fonden och två stora sockerbitsformationer som ibland åker upp och i bland ned på scenens sidor. Det hela är dock snyggt bemålat med ljus av Linus Fellbom. Kostymerna är fantasieggande med känsla av modern och tidlös saga.
Det underlättar att vara lite påläst om handlingen när man ser föreställningen, men då ser man också övertydligheter . Det är som att ansträngningen att få med hela sagan har dämpat den mer vilda konstnärliga fantasin. Det vore fint att se bevis på Operans scen för att känslomässig förlösning går att nå även innan döden.