Klassisk pjäs imponerar

När Uppsala Stadsteater sätter upp Eugene O'Neills klassiker Lång dags färd mot natt är det en stor händelse. Den amerikanska pjäsen är en höjdpunkt i svensk teaterhistoria, insprängd mellan Strindberg och Norén och starkt förknippad med Dramaten.

O'Neills uppenbara reverenser till Strindberg föll tidigt svenskarna i smaken. Han fick Nobelpriset redan 1936, fem år innan han skrev den självbiografiska Lång dags färd mot natt, som ju i mycket handlar om hans egen försoning med och frigörelse från det dysfunktionella barndomshemmet.
Urpremiären skedde på Dramaten först 1956, tre år efter författarens död. Den uppsättningen gick rakt in i teaterhistorien med Jarl Kulle som författarens alter ego Edmund, Ulf Palme som hans äldre bror, Lars Hanson som fadern och Inga Tidblad som modern.

Pjäsen tillhör Dramaten, dit O'Neill testamenterade den, som tack för den uppmärksamhet teatern gett hans dramatik. Dramaten har förvaltat arvet väl.
Själv mötte jag pjäsen första gången 1988 i Ingmar Bergmans uppsättning. Där var Jarl Kulle fadern Tyrone, Bibi Andersson modern Mary, Thommy Berggren storebror Jamie och Peter Stormare Edmund. Inbyggd i Bergmans tolkning av verket fanns uruppsättningen från 1956. Bergman var mycket trogen O'Neills psykologiska realism och tog stora hänsyn till O'Neills detaljerade scenanvisningar och miljöbeskrivningar. Senare uppsättningar har lämnat dessa därhän och istället experimenterat och symboliserat med tid och plats.

Den linjen följer också Kia Berglunds uppsättning på stadsteaterns Lilla scen i samarbete med Teater Giljotin. Här går allt i svart och grått. Det är ett imaginärt dårhus vi befinner oss i, karikerat på föreställningen om ett sinnessjukhus från förra sekelskiftet: höga fönster, järnsängar, nattskåp och kala lampor. Kläder och all rekvisita går i svart, brunt och grått.
På tvärs med denna symbolistiska estetik är skådespelarnas alltigenom realistiska spelstil. I detta är Kia Berglund trogen texten i en lysande modern översättning, som placerar familjen Tyrone i nuet. Det visar hur starkt O'Neills främsta pjäs fortfarande berör. Lång dags färd mot natt är i högsta grad en levande klassiker med existentiella bråddjup, som försätter åskådaren i katharsis.

Men beröringen kommer först i andra akten. Före paus hade föreställningen vunnit på snabbare skiftningar och strykningar i texten. Skådespelarna kämpar här med en psykologisk realism som känns daterat i sitt noggranna redovisande av alla förutsättningar för det drama som kommer i andra akten.
Psykologiskt realistiskt skildras hur en familj splittrats och individerna förfaller på grund av brustna drömmar, förnekelser och oförmåga till kommunikation. Men också hur förståelse och hopp kan bryta destruktiva mönster. Familjen Tyrones situation är extrem: fadern och äldsta sonen är alkoholister, modern knarkar och yngste sonen har en livshotande sjukdom. Ändå är igenkänning pjäsens styrka. O'Neill skapar parallellt med avsky och förakt stor förståelse och sympati för alla familjens medlemmar.

Psykologisk realism står och faller med skådespelarnas prestationer. Ann Petrén, Göran Engman, Tobias Hjelm och Alexander Salzberger är lysande var för sig och samspelet blir alltmera magnifikt vartefter kvällen lider. I uppsättningens centrum står från början till slut mamma Mary i Ann Petréns gestalt. I pjäsen har morfinisten Mary svagast kontur. Där fungerar hon främst som katalysator för uppgörelserna mellan en far och två bröder och deras väg till självförståelse och förlåtelse. Själv är hon svår att både förstå och förlåta.
Här växer Mary till dramats huvudperson och blir en inverterad Nora: fångad i sin kvinnoroll och i drömmen om dockhemmet, är hon inkapabel att leva och skapa nära relationer. Den galenskap hon utvecklar här går bortom drogmissbruket och handlar mer om det patriarkala förtryckets börda i 1900-talets kvinnohistoria. Och under denna börda dignar också männen i denna föreställning. Så lyckas Ann Petrén och Kia Berglund ge Lång dags färd mot nya dimensioner och samtidigt förvaltas väl Eugene O'Neills mästerverk.

Klassisk pjäs imponerar

Skådespelarinsatserna får Lång dags färd mot natt på Uppsala Stadsteater att lyfta, anser Anna Nordlund. Särskilt Ann Petrén lyser, och gör modern Mary till dramats huvudperson.