En muterad Mozart möter oss på affischerna när Folkoperan nu som tredje scen i Stockholm under mindre än ett år satt upp Trollflöjten efter Kungliga Operans och Östersjöfestivalens versioner, den senare nyligen på Drottningholmsteatern.
Onekligen en imponerande statistik för Mozarts sista stora operaverk, stilistiskt så skiftande från burleskt sångspel till högtravande mysticism. Folkoperans version, signerad Richard Turpin, tar fasta på det drastiska men kombinerar det med en utopisk framtidsvision där människan och hennes förmenta klokskap tycks överspelad. I stället har djuren, alltifrån insekter till lejon, tagit över, av människan och hennes civilisationer återstår endast slaven Monostatos.
Greppet är djärvt och leder förvisso till en del tänkvärda funderingar – hur kunde det bli så här trots all vår kunskap? – men skapar också nya problem för denna så notoriskt svåruppsatta opera.
En av Turpins ambitioner är att skifta perspektiv, att lyfta upp det låga och punktera det höga. Dialogen fräschas upp till ohejdat talspråk, frimurarmystiken devalveras. Verkets otidsenliga genusperspektiv, dess rasism och ordenslivets auktoritära betoning av vishet, rening och flit kringgås obesvärat genom det fiktiva greppet att låta ”djuren” bli huvudpersoner.
Dock leder detta även till splittring och nya oklarheter: Turpin friskriver sig frankt genom att betona barnasinne och lekfullhet och förväntar sig att åskådaren är med på noterna. Att Åsa Lindholms text slirar med referenser och då oundvikligen ibland plattar ut originalet får man på köpet. Uppsättningen lämnar oss därför i sticket om vi väntar oss ett tydligare budskap än flummig framtidsoro.
Som vanligt myllrar det mycket och oförutsett på Folkoperans scen. Sören Brunes scenografi är vacker, fantasifull och funktionell, Ulrika van Gelders kostymer likaså. Musikaliskt är den stora upplevelsen den inhyrda orkestern Rebaroque som under Folkoperans nya chefdirigent Marit Strindlund på tidstrogna instrument skapar en oväntat fängslande klangvärld.
Sångarna imponerar genomgående på jämn nivå, Jesper Säll som italianiserande Tamino, Rolf Christianson som drastisk Papageno, Kristina Hansson som Pamina med skinn på näsan, Teresia Bokor som Nattens drottning med träffsäkra koloraturer och Johan Schinkler som Wagnersvärtad Sarastro. Christina Högman gör en charmig Papagena och Ulrik Qvale som föraktad homo sapiens en studie i begripligt förfall. De tre damerna/gossarna – här spindlar – ingriper genomgående kraftfullt och gestaltas med den äran av Frida Engström, Miriam Treichl och Matilda Paulsson.