Edward Albees berömda kammarspel från 1962 är i vissa avseenden välbekant dramatik för en svensk teaterpublik uppfödd på Strindbergs, Bergmans och Noréns beska bröstmjölk. Ett äldre, borgerligt par som döljer livslögnerna i en väl inövad koreografi av verbal och sexuell förnedring – jo då, det där kan vi!
Vad som möjligen skiljer Albees pjäs från våra klassiker är den lättare tonen, dialogen som flyter lite ovanpå intrigen och snabbt lägger bakom sig stora psykologiska sträckor. Det går undan. Om man inte är försiktig kan det gå så snabbt att ingenting riktigt fäster. Det drabbar ibland Sunil Munshis uppsättning på Uppsala stadsteater.
Av naturalismen gör han absurdistiskt anstruken fars, vars stora gester accentueras ytterligare av en minimalistisk scenografi.
Claes Ljungmarks infernaliske George, historiker vid universitetet, är här långt ifrån att motsvara sin fru Marthas beskyllningar om flathet och brist på stake. Ändå har han inte en chans mot henne, som i Chatarina Larssons tappning spottar och skriker ut sina förolämpningar när hon inte tuggar isbitar lika kalla som det krig hon utkämpar. Till och med den akademiske uppåtsträvaren Nick, släkting till Jean i "Fröken Julie", blir här ett utropstecken. Mathias Olsson gör honom till någon som vid minsta mentala eller fysiska beröring förvandlas till en enda stor, mänsklig försvarsmekanism.
Mest expressiv är nog ändå Elisabeth Wernesjö i sin rolltolkning. Som Nicks våp till flickvän ägnar hon en betydande del av pjäsens tid till att halvnaken och med sminket utsmetat till clownlika drag kräla runt i fåtöljer och på golv, förnedrad, blottad och väldigt trovärdig i balansgången på alkoholförgiftningens svajiga lina. Vid ett par tillfällen spyr hon rakt ut.
Jo då, Munshis komiskt betonade version av Albees klassiker är onekligen välspelad och genuint underhållande. Samtidigt märker jag att den inte riktigt drabbar mig. Jag tror att det beror på att den aldrig tillåter sig själv att vila i texten, utan i stället hela tiden skyndar vidare, mot nästa skratt, mot nästa effekt. När den ödesmättade finalen kommer, då det plötsligt är slut på nattens lekar och det fantiserade barnet kastas ut med livslögnens kallnade badvatten, har pjäsen inte hängt med. Upplösningen blir av Agatha Christie-deckarnas hastiga och omotiverade slag: i en utläggning ska mysteriets hela struktur läggas ut och gåtan få sin lösning.