Anja Hilling är en av flera samtida tyska dramatiker som, tillsammans med namn som Roland Schimmelpfennig och Dea Loher, på senare år börjat spelas alltmer flitigt på scener runt om i Europa. Hilling är den senaste i denna tyska dramatikervåg att nå Sverige. Just nu spelas hennes ”Mitt unga idiotiska hjärta” på Malmö stadsteater och i torsdags hade Dramaten Sverigepremiär på hennes mest uppmärksammade pjäs, ”Svarta djuret sorg”.
Pjäsen handlar om tre medelklasspar som tillsammans med en tretton månaders bebis ger sig ut i skogen för att campa. Men den sprakande och mysiga lägerelden förvandlar snart skogen till ett brinnande inferno. Likt en tsunami av eld är katastrofen över dem. Och det som inte får hända, det absolut värsta tänkbara, det händer.
Hilling ställer språket i centrum. Inte mycket gestaltas, utan insprängt bland replikerna återberättas det mesta av skeendet av skådespelarna. Det är en liksom barskrapad dramatik, inte helt olik Magdalena Åbergs scenrum som består av ett sluttande glasgolv och en snedställd spegelfond på vilken elden, skogen, himlen projiceras. Det är ett upplägg som kräver en del av publiken, dess medskapande fantasi. Men framförallt är det en dramatik som kräver mycket av skådespelarna, deras gestaltningsförmåga. Lyckligtvis presenterar Dramaten här en ensemble som stundtals på ett helt glimrande sätt lyckas göra texten levande.
Det gäller i första hand pjäsens andra del, som är den mest intressanta, där Hilling drar ut det paniska förloppet vid branden och arbetar sig in mot katastrofens kärna. Pjäsens avslutande del är dock mer problematisk. Här får vi se hur de överlevande, mer eller mindre misslyckat, bearbetar traumat. Här är det som om Hilling ironiserar över sina karaktärer, vilket känns som en underlig kontrast, ja närmast osmakligt, efter det fruktansvärda som hänt. Som en onödig distansering.
Men här finns också brännande starka ögonblick. Som när Sofia Pekkaris Miranda, på sin egen begravning, med sitt förkolnade barn i famnen, sjunger en tårdrypande version av Kate Bushs ”Wuthering Heights”. Då koncentreras den svarta sorg texten faktiskt rymmer och den där berömda renande effekten uppstår. En katastrofens katarsis.