Kärleksspåret räddar pjäsen

Det hör väl inte till vanligheterna att ljuv musik uppstår mellan en professor och hans unga elev. Och att de därmed inleder ett livslångt förhållande. Men det förekommer. Ett av de mest uppmärksammade exemplen är Hannah Arendt och Martin Heidegger. De träffades i början på 1920-talet i tyska Marburg. Heidegger, 35, var professor, gift och tvåbarnsfar. Hannah Arendt, 18, attraherades med en gång av hans intellektuella utstrålning, lärdom och manlighet. Hon var judinna i ett Tyskland där snart nog nazisterna skulle begå ett av historiens värsta brott, Holocaust. Heidegger var medlöpare till regimen. Tydligast under sitt första år, 1933, som rektor i Freiburg. Sedan valde han att tiga. Egentligen borde deras kärlek ha varit omöjlig.

Så ser bakgrunden ut till israeliska Savyon Liebrechts pjäs Den banala kärleken, som i lördags premiärvisades på Uppsala stadsteaters Stora scen. Att göra teater av ett drama som bygger så mycket på dialog som här och då av det ofta abstrakta slaget är ingen lätt uppgift. Inte så lite handlar föreställningen om människors vägval tidigt i livet. Och vad som sedan händer, när verkligheten går åt ett annat håll än det tänkta. Savyon Liebrecht ställer i sin pjäs troheten mot de politiska idealen mot genomgripande upplevelser av kärlekens omvälvande kraft. I bägge fallen är det frågan om på känslor grundade uppfattningar. De borde alltså kunna tillmätas ungefär lika stor betydelse vid en konfrontation. Att de inte gör det i den här föreställningen har att göra med att den politiska åskådning som lyfts fram är nazismen. Där vet vi mer än väl vart villfarelsen ledde.

Det knepiga för regisssören Vuola Kereklidou i uppsättningen är att hitta en balanspunkt, som undviker det alltför entydiga och förmår hålla frågorna öppna föreställningen ut. Det är där hon inte når ända fram. Rollen Martin Heidegger ges utrymme att torgföra de stolligheter som Hitlers hejdukar trodde på som absolut sanning, utan att de problematiska ståndpunkternas innehåll ifrågasätts. Inte ens med en gnutta ironi. Det är pjästextens svaghet och den finns med också i framförandet. Här får iscensättningen grundkänning i det filosofiska djupvattnet.
Och det är lite synd, för annars ryms där åtskilligt annat som är väl värt både att lyssna till, fundera över och diskutera. Dit hör i hög grad det vid sidan av politiken dominerande kärleksspåret och därmed även Hannah Arendt-gestalten. Hon är uppdelad på två skådespelare. Den unga och så småningom medelålders Hannah görs av Sofia Berg-Böhm i en både ivrig, lite illfundig och smålistig rolltolkning som rymmer lika mycket charm som påtaglig scennärvaro. Det är genomfört med inlevelserik finess och Sofia Berg-Böhm visar även sina rika utförsgåvor med besked i de inlagda sångerna. Anna Carlson är Hanna Arendt vid mogna år, den sedan länge grundmurat etablerade professorn och politiske teoretikern i USA. I pjäsens öppningsscen tar hon emot Sonningpriset i Köpenhamn och det blir hennes tal om det förflutnas kraft som sätter igång skeendet och pjäsens räcka av minnesbilder alltifrån studieåren på 1920-talet.

Anna Carlsons Hannah representerar en annan sorts kluvenhet än den som textens uppdelning av henne i en äldre och en yngre upplaga handlar om. Och det är här som hela föreställningen får sin mest genomgripande livsnerv, när den aldrig slocknade kärleken till Martin Heidegger ställs mot lojaliteten med det judiska folket och dess öden såväl i de bruna årens Tyskland som senare i Israel. Här finns dessutom ett mycket dagsaktuellt tema om landsflyktens villkor och hemlöshet. Hur livet som statslös kunde gestalta sig hade Hannah Arendt upplevt själv. Till sammanhanget hör även tankarna om den banala ondskan i samband med Eichmannrättegången. Alla dessa dimensioner har sin givna plats i Anna Carlsons förnämligt genomförda rollporträtt av en kämpande intellektuell. Som en kvalitet därutöver vill man dessutom gärna se de lite inåtvänt lyssnande tonfallen i replikerna som ger tolkningen en extra auktoritet.

I den mån man, som pjästiteln säger, kan tala om någon banalitet hos föreställningen ligger den i så fall i Bengt Nilssons taktiska förförelsekonster, när han som Martin Heidegger i förhållandets början får Hannah Arendt på fall. Men utvecklingen sedan, i professorsrollen, följer desto mera seriösa spår. Och det är där Nilsson visar sin styrka och sitt breda register, något som hade kunnat föra riktigt långt. Om det inte vore för det alltför lättköpta och förenklade politiska spåret. Med Robin Keller i de dubblerade rollerna som Hannahs ungdomskärlek Rafael och som dennes son Michael får förutom svartsjukan den kanske ännu djupare kända trofastheten några tydliga genomslag. Och dessutom föreställningens riktigt brännbara frågor, där just Michael blir en för det dramatiska förloppet avgörande, temperaturförhöjande talesman. De uppgifterna sköter Keller med den äran. Ett extra plus också åt Janna Holmstedts Caspar David Friedrich-inspirerade scenografi med boktravar som på en kulturredaktion förr i världen.

Uppsala stadsteater har i dagarna välförtjänt tilldelats teaterkritikernas stora pris för 2009. Föreställningen av Den banala kärleken knyter an till de i prismotiveringen uppmärksammade dagsfrågorna och breddar verksamheten ytterligare.

Kärleksspåret räddar pjäsen

Det är Hannah Arendt-gestalten, hennes roll som kämpande intellektuell och kärlekstemat som ger Uppsala stadsteaters uppsättning av Den banala kärleken dess viktigaste behållning, skriver Bo-Ingvar Kollberg om den i lördags premiärvisade föreställningen.