Något hände mellan en ung Marguerite Duras och en kinesisk affärsman i dåvarande Indokina på 30-talet. Det kan man vara någorlunda säker på. Exakt vad är svårare att få någon klarhet i. Själv skrev Marguerite Duras berättelsen om förhållandet i tre versioner som skiljer sig på många väsentliga punkter. Mest uppseendeväckande är kanske att flickan är olika gammal i de olika versionerna.
I Älskaren, som nog får sägas vara den mest mångtydliga av dem, är hon 15 och ett halvt år och den poetiskt avskalade texten ger mycket utrymme för tolkning. Blir hon utnyttjad av den äldre och rikare mannen? Gör hon det för pengarna? Gör hon det för kärlek eller lust? De tänkbara svaren är mångdubbelt fler än frågorna och många av dem stämmer säkert fast de motsäger varandra.
Marguerite Duras hävdade mig veterligen inget annat än att Älskaren var självbiografisk, men de olika versionerna gör ändå att det automatiskt blir problematiskt när Ulla Tylén spelar en åldrande Duras på scenen och därmed gör henne till det personifierade berättarjaget. Det ger en del spänning åt pjäsen, men gör samtidigt att mytologin kring historien faller till marken. Uppsättningen består i stort av dramatiserade texttrogna delar ur romanen, som ibland gränsar till uppläsning, och på scenen blir historien som den är berättad i Älskaren det enda som existerar parallellt med det övertygande porträttet av författaren.
Pjäsen fångar delar av bokens skruvade originalitet, delar av Duras språk och delar av statusspelet mellan de båda älskarna. Kanske så långt det är möjligt utan att tillföra nya element till berättelsen. Ulla Tylén och Öllegård Goulos har lyckats väl utifrån förutsättningarna. Det är vackert, passionerat och gripande, men man kommer ändå inte ifrån att mästerverket i bokform krymper till något betydligt mindre på scenen.