Ur kaos föds kosmos. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta i stort sett alla skapelsemyter som mänskligheten uppfunnit för att förklara uppkomsten av vårt, ibland kan tyckas alltjämt kaotiska, universum: Först ett tillstånd av oordning och kaos, som sedan tyglas och övervinns för att den ordnade skapelsen ska kunna uppstå. Den kosmiska ordningen förutsätter alltså först ett tillstånd av absolut oordning. Kaoset är kreativt.
I Gregory Batesons och Carlos Manuels Varför blir det rörigt?, som är höstens barn- och ungdomsföreställning på Uppsala stadsteater, gestaltas det där kreativa samspelet mellan kaos och ordning. På scen står ett antal bord uppochnedvänt utställda bland vilka Åsa Forsblad Morisse och Per Eric Asplund inledningsvis avslappnat strosar omkring. Snart börjar ett samtal utvecklas mellan de två och med ens blir saker och ting allt rörigare. Borden vänds och staplas med imponerande balansförmåga på varandra, det huggs potatis med yxa, slabbas med te och kastas med de pingisbollar som (till barnens förtjusning) i hundratal regnar över scenen.
Låter det rörigt? Ja, det är inget emot den dialog som Forsblad Morisse och Asplund för mitt i all röran. Här avhandlas nämligen en hel drös av filosofins mest grundläggande, men långt ifrån mest lättlösta, gåtor. Det handlar om perceptionens och kommunikationens problem, om kunskapens och språkets natur. Ja, man skulle kunna beskriva pjäsen lite som en kurs i kunskapsteori för mellanstadiet. För att kunna göra detta begripligt för en salong full av fredagsspralliga skolungdomar krävs, förutom ett välskrivet manus, två skickliga skådespelare med stora pedagogiska resurser. Det är lyckligtvis just vad Forsblad Morisse och Asplund är. Med imponerande tydlighet lyckas de förmedla de, till och med för en vuxen, inte helt glasklara resonemangen, samt fantasifullt gestalta den kreativitet som ständigt gör att människan ser strukturer och skapar ordning i en tillvaro som i själva verket mest består av kaos.
Ändå går det inte att undgå att barnens uppmärksamhet stundtals brister. Det är inte direkt en publikfriande föreställning. Å andra sidan är det befriande med barnteater som så konsekvent vågar lita på barnens intelligens. Barn är ju ofta betydligt smartare än vad man i allmänhet vill tro. Ja, ibland är de rent av våra skarpaste filosofer.