Det ballar ur!
Alla som sett Grotesco-gängets snart sagt klassiska sketch Ett kilo mjöl vet vad jag talar om. För er som inte gjort det (ni lär dock inte vara så många vid det här laget) kan jag berätta att det handlar om en till en början lite småputtrig scen, utspelad i en lanthandel, som genom det perfekt avvägda överspelets komik stegrar sig till ett kokande kaos. Ända tills en gaffeltruck (!) stormar in i butiken, vars chaufför galet konstaterar: Det ballar ur!
Något liknande händer i slutet av andra akten av Peter Langdals uppsättning av Carlo Goldonis 1700-talskomedi Två herrars tjänare, som på lördagskvällen hade premiär på Dramatens stora scen. Det är när intrigen nystat in sig som allra värst, när Morgan Allings dubbelspelande tjänare trasslat in sig som djupast i sina egna lögner, i en scen där Alling ska försöka servera båda sina tjänare en måltid samtidigt, som det ballar ur. Plötsligt förvandlas föreställningen till ett lätt svindlande och fullkomligt urflippat cirkusnummer, med Alling som hyperstressad clown. Och det är lite så hela uppsättningen fungerar, som en rad komiska nummer staplade på varandra, som man ibland faktiskt glömmer är sammanlänkade av en förenande historia.
Denna dramatiska teknik är helt i linje med den tradition av commedia dell’arte som Goldoni, Venedigs Molière, arbetade med. Där pjäsen, med sina fastlagda karaktärer och typiska situationer, mest fungerar som en grund för skådespelarna att leka och improvisera utifrån. Själva tanken är helt enkelt att det ska balla ur.
Langdal har tagit vara på arvet efter commedia dell’arte i sin uppsättning och låtit Alling kläs i Harlekin-figurens karaktäristiskt rutmönstrade och mångfärgade kostym. Det är ju en tradition som även Alling, som med denna roll återvänder till Dramaten, är väl förtrogen med. Den fysiska komiken behärskar han vid det här laget med näst intill fulländning och det avslappnade samspelet med publiken bemästrar han också mycket väl. I kontrast till Allings snubbelhumor finns här också Peter Engmans mer finstilta komik. Engmans strama och underbart roliga tolkning av Florindo, med sina små inflikade och förklarande repliker till publiken, hör till föreställningens höjdpunkter. Nämnas måste också Karin Betz färgrika kostymer, som är något av en föreställning i sig.
Två herrars tjänare är så klart tänkt att vara höstrepertoarens stora publikföreställning på Dramaten. Och publikt är det, ibland intill publikfrieriets gräns. Men det är svårt att inte bli underhållen av den här charmiga teaterleken, och fortsätter ensemblen att vara på ett så här lekfullt och gott spelhumör kan jag inte tänka mig något annat än att det gamla huset på Nybroplan blir en populär destination i höst.