Kall Karlsson på Göta Lejon

Sällan har en roll varit så klippt och skuren för någon som Karlsson på taket är för Marko "Markoolio" Lehtosalo. När den av barnen avgudade dagisrapparen nu på allvar börjar flörta med skådespeleriet känns det fullt logiskt att han gör sin teaterdebut som just Karlsson — den tokrolige, spattige busgubbe som är Astrid Lindgrens kanske märkligaste sagofigur. För vad ska man egentligen tycka om en lönnfet gubbe som kommer och knackar på hos en vilsen nioårig pojke och äter upp allt hans godis? Som lurar av pojken allt från leksaker till pengar i utbyte mot ? tja, egentligen ingenting. En och annan flygtur runt kvarteret kanske. Är det tänkt att man ska tycka att han är komisk? Lite crazy, sådär?Hemlig kompisJag vet inte. Men grundhistorien är i alla fall väldigt Lindgrensk: Svante (Axel Rydén) är en ledsen pojke som bor i en storstad och drömmer om att få en hund. Hans pappa är nästan aldrig hemma och hans äldre syskon retar honom ständigt och kallar honom nedlåtande för "Lillebror". Men en dag knackar Karlsson på taket på rutan och blir Svantes hemliga kompis. Enerverande egoistProblemet med den här uppsättningen, som hade premiär i går, är att regissör Jan Åström har gjort en kall pjäs av en bok som redan måste räknas som Astrid Lindgrens minst varma. Som karaktär betraktad är Lillebror inte i närheten av att kunna kittla fantasin som en Skorpan eller en Emil, och Karlsson själv framstår som sagt mest som en enerverande egoist vars luriga uppsyn bara till viss del lättar upp helhetsintrycket. Den känsla av utanförskap och törst efter en egen familj som man skönjer under hans yta utvecklas aldrig här vilket är synd; jag tror att alla, även de yngre barnen, hade fått ut mer av föreställningen om regissör Åström hade kryddat alla glättigheter med en smula allvar. Som det är nu blir Karlsson en fullständigt obegriplig figur utan mål eller någon som helst mening, vilket inte kan ha varit vad Astrid Lindgrens tänkte.Schizofren scendekorUnge Axel Rydén gör bra ifrån sig i rollen som Lillebror, och Ola Forssmed är riktigt rolig som en akrobatisk inbrottstjuv. Däremot är scendekoren väldigt schizofren: hus och inredning har stannat kvar i 50-talet men barnen bär moderna kläder och bullarna tinas i mikrovågsugn.För Lehtosalo kan repetitionerna inte ha varit allt för tidskrävande: han har ju redan studsat omkring och gjort samma dumfåniga grimaser ett otal gånger i sina musikvideor. Därför känns det också helt logiskt när han mitt i föreställningen börjar sjunga några rader ur sin hit "Mera mål" som en blinkning till de unga fansen i publiken. Men det ska erkännas att han axlar rollen som Karlsson på ett väldigt naturligt sätt; här han har verkligen hittat sin nisch i nöjesbranschen.