Programblad är egentligen irrelevanta, åtminstone för en teaterkritiker. Men det är intressant att Stockholms stadsteater väljer att låta Karl Ove Knausgårds tomma tirader om "Cyklopernas land" (DN 19/5) dominera programbladet så fullständigt – som en talande bild av hur "debatten" ställer sig i vägen för konsten.
I nästa led skulle man då kunna misstänka att tusentals sidor storslagen litteratur skulle kunna ställa sig i vägen för teatern, när Ole Anders Tandberg nu tar sig an "Min kamp" för scenen. Att pjäsen på förhand befinner sig i ett underläge gentemot romanen är otvetydigt, och risken finns att den möts av en publik med en checklista i handen.
Men scenkonsten är ingens tjänare, och en förlaga är trots allt bara en förlaga. Teatern är något annat, den är kropp och ljud och närvaro i ett nytt rum. Så blir nog det bästa sättet för publiken att närma sig den sceniska "Min kamp" att försöka lösgöra sig från litteraturen, på samma sätt som läsaren lösgör sig från debatten kring cyklopjägaren Knausgård. Det här är teater.
Ole Anders Tandberg har med pondus och lekfullhet klippt sönder Karl Ove Knausgård i småbitar och skapat en ny kalejdoskopisk helhet, där vi rör oss från äktenskaplig svartsjuka till skärsår i ansiktet till Adolf Hitler och kollektivets lockelse. De stora förändringarna vore närapå ett konstnärligt övergrepp, om inte grundtonen vore så tydligt ljudande. Det här är bilden av en människa som inte lever, utan betraktar livet.
Ensemblen rör sig kring en enorm stenbumling och några skrivbord och kämpar väl med de tunga sjoken av direkt berättande, som inte fungerar helt i den sceniska formen: Det blir i vissa passager extremt pratigt. Men malströmmen av ord gestaltar ändå det utanförskap som är så centralt i verket: "Varför ska det att jag skriver utesluta mig från samhället?" Och som en mytologisk och totalitär närvaro träder fadersrösten in från ovan och gör barndomen till en sträcka av skam, skräck och raseri.
Fyra skådespelare med olika kynne rör sig mellan olika aspekter av Knausgård och hans värld: Jessica Liedberg sällsamt exakt i varje utandning. Sven Ahlström i lågmäld explosivitet. Ann-Sofie Rase som trots allt närmar sig livet med öppen blick. Och Gerhard Hoberstorfer, som först föder barn och sedan sitter i tung, kroppslig frustration och blir kränkt av feminiserande babyrytmik. Med en knappt antydd raljans klär uppsättningen så av Knausgårds dyrbara manlighetprojekt, liksom i förbifarten. Det är skickligt gjort.