Kabaré över patriarkatets frånfälle

När man för första gången hörde ryktas om att Unga Klaras Suzanne Osten skulle sätta upp Franz Lehrs operett Glada änkan på Folkoperan höjdes ett och annat ögonbryn. Glada änkan, världens troligen mest kända och oftast spelade operett, denna ärkeromantiska apoteos från 1905 över det gamla förkrigstida, aristokratiska ståndssamhället? Alldeles bortsett från hela genrens föregivet mossiga karaktär? Visserligen har på senare tid obestridliga teatermagiker som Ingmar Bergman satt upp verket och fascinerats av det (Bergman hade som bekant till och med långt gångna planer på att göra det på film), men ändå? När man tar del av resultatet faller bitarna på plats. Det vi får uppleva är inte Franz Lehrs, Victor Léons och Leo Steins österrikiska operett med de tidstypiska ambassadörerna, kavallerilöjtnanterna, pontevedrinska konsulerna eller de mer eller mindre adliga vivörerna och deras grisetter utan en parafras över såväl verket som dess avspeglade Parisiska samhälle. Det handlar inte bara om att musiken är arrangerad och såväl dialog- som sångtexter nyskrivna. Det handlar om en dekonstruktion av operetten och vad den står för, en tolkning intellektuellt genomsyrad av Ostens feministiska tankesystem.

Operetten blir en kabaré över patriarkatets efterlängtade frånfälle. Först när äktenskapet (både som institution och i det enskilda fallet) är upplöst blir den revanschlystna kvinnan fri och kan (äntligen!)utvecklas på egna villkor. Redan i foajén möts publiken av ett besynnerligt ljus som ger operettälskarna sjukliga, bleka ansikten, som vore alla förflyttade tillTranssylvanien (dock kan man anta att Pontevedro skulle motsvara förkrigstidens Montenegro). På programhäftet möts man av begravningsritualens "Till minne av patriarken". Trodde man sig ha en munter operett att beskåda inser man snart att man kommit till en likbjudning över manssamhället. Affischbilden utgörs mycket riktigt av en begravningskrans med texten "Äntligen!". Publiken skall alltså uppfostras. Det inledande tilltalet präglas av förakt för genren och dess tillskyndare, som om operettbesökaren nödvändigtvis vore okunnig om rådande samhällsförhållanden och därför måste upplysas med alla tänkbara medel. Det konstateras tidigt att kärleken är död, att fenomenet försvunnit i en värld av kapitalistisk konsumtionshysteri och njutningslysten egoism. Citat ur feministiska teorier, oftast på engelska, projiceras på Brechtskt manér i pedagogiskt nit och (kontra)punkterar utvecklingen på scenen. Det frågas ibland med udd mot handlingen: "har vi verkligen inte nått längre?", en fråga som tyvärr får en extra dimension och vänds även mot uppsättningens övertydliga pekpinnar. Osökt får man en författare som Peter Handke - österrikare som Lehr - och hans "Publikumsbezichtigung" ("Publikskymfning") från 1966 i tankarna... Nu är det inte alltid så tråkigt som det låter. Uppsättningen präglas av stark scenisk vitalitet och inte minst av Ostens förkärlek för fysisk teater och rytmisk dansmässighet. Ändå ligger det i uppsättningens natur att det inte handlar om någon livsbejakande glädje eller - än mindre - sensualism.

Lika litet som originalet skildrar verkliga, trovärdiga personer av kött och blod gäller detta Ostens persongalleri: resultatet blir karikatyrer, intellektuella ikoner och projektioner av ideologiska övertygelser. Mot detta kontrasterar Lehrs sinnligt melodiska musik, lika intagande som förvisso gammaldags. Utlyft ur sin kontext förlorar den emellertid sin magi, blir ytligt staffage och billig illustration av - trots den aristokratiska miljön - föregivet (kälk)borgerliga konventioner och förväntningar. Det erotiska moment som en gång fick Glada änkan att framstå som vågad lyser helt med sin frånvaro i den Ostenska kylan. Suzanne Ostens Glada änkan - det finns fog att beskriva den så eftersom hennes synsätt och idiosynkrasier genomsyrar föreställningen mer än upphovsmännens. "Vi är på jakt efter det emotionella budskapet medan traditionen har en idé om skönhet och hur den låter. Detta är ett slags inbyggd motsättning som vi försöker förvalta" skriver Osten och hennes dramaturg Johan Petri i programboken. När musik och handling inte längre får verka på sina egna villkor kan man mycket riktigt rent intellektuellt förståatt poängen är att bokstavligen låta genren brytas ned och framstå som sin egen fiende. Att med de smeksamma melodierna och den romantiska harmoniken bokstavligen både lustmörda och gräva graven för det patriarkat man ser som en oskiljaktig förutsättning för en övervunnen tradition. Föreställningen inramas av technomusik som omedelbart skapar en lätt depraverad stämning. Spelet genomförs rappt och kabarémässigt med nyskriven dialog av Malin Axelsson och nyöversatta sångtexter av Jan Holmgaard. En jämspelt ensemble håller uppe tempot så när som på några oförklarligt barnsliga longörer då spelet stagnerar. Att männen ofta töntförklaras och framstår som de sju tillkortakomna dvärgarna ingår i konceptet.

Någon operettglans finns det naturligtvis inte plats för, änkan Hanna Glawaris och greve Danilos arior skulle fullt utvecklade i så fall blir pastischer, men karismatiska Paula Hoffman Fröling och Fredrik Lycke satsar maximalt inom de ramar som står till buds. Sara Jangfeldt gör i byxrollen Njegus en imponerande plastisk och allestädes närvarande konferencier i samspel med den androgyna Joséphine i Josephine Wilsons av någon anledning engelskspråkiga gestalt. Miriam Ryen som Valencienne och Nikola Matisic som Camille tog också ut de möjliga svängarna inom konceptets ramar liksom märgfulle Jakob Högström som baron Zeta. Den välklingande lilla orkestern bakom scenen leddes påpassligt av Joakim Unander. Folkoperans första höstsatsning och Ostens förstlingsverk inom operettgenren är därmed sjösatt och kan säkert emotse en både utmanad och uppskattande publik. Den kändistäta, politiskt korrekta premiärpublikens ganska entusiastiska bifall var väntat och alls inte oförtjänt, de många frågetecknen och dubiösa fördomarna till trots.

Kabaré över patriarkatets frånfälle

OPERA. Det är Suzanne Ostens Glada änkan som möter publiken i Folkoperans uppsättning av Franz Lehrs operett, där originalets erotiska moment bytts ut mot politiska pekpinnar på Brechtskt manér, konstaterar Jan Kask.