Juloratoriet som emotionell slänggunga

Tre gånger tidigare har Göran Tunströms roman Juloratoriet från 1983, en av de mest överdådiga böckerna från ett av de allra rikaste svenska författarskapen under senare delen av 1900-talet, givits i ett dramatiskt framförande. Finn Poulsen, här i Uppsala, var först och hans föreställning framstod som en väldig motkraft i drömspelets närhet mot allt som hotar våra möjligheter till ett värdigt liv. Att med hjälp av "jublets kategorier" försvara människan i en ond tid blev det viktiga i denna uppsättning.
Hos Linus Tunström på Orionteatern i Stockholm stod i stället de fysiska och visuella uttrycken i förgrunden. Den gången handlade det om att samla ihop allt som är trasigt och splittrat i människolivet och bygga upp ett inre mentalt rum, där allt som blivit skärvor och fragment kunde uppnå ett slags enhet och helhet. Medan Niklas Hjulström i sin uppsättning på Folkteatern i Göteborg i stället lade tyngdpunkten vid de episka möjligheterna för att berätta om det förlopp som tog sin början i värmländska Sunne på 1930-talet och sedan varade tre generationer framåt.

När det nu är fjärde gången gillt med Christian Tomners i helgen premiärvisade iscensättning på Stockholms stadsteater, har Alexander Mörk-Eidem och Cecilia Ölveczky gjort en helt ny dramatisering. Det är framför allt den som satt sin prägel på föreställningen. För tidsatmosfären i pjäsen svarar inlagda schlagers, amerikansk populärmusik och några av jazzens örhängen från mitten av förra århundradet. Därmed uppnås också en kontrastverkan mot dramats dova allvar genom snabba stämningsomkast. Vid några tillfällen blir innebörden huvudsakligen ironisk. Men på det stora hela finns det skäl att ställa sig aningen frågande inför greppet. I stället hade Sven-David Sandström gärna fått tonsätta flera av Göran Tunströms dikter. Den som nu går under namnet Solveigs sång och är hämtad från diktsamlingen Sorgesånger visar vilka möjligheter som här stått till buds. Ett tillvägagångssätt av det slaget hade onekligen varit mera i överensstämmelse med ett författarskap, som inte har särskilt mycket gemensamt med alla de klichéer som kommer till användning när kärleken är på tal. Sandströms på klanger och dissonanser uppbyggda, beledsagande musik till uppsättningen fungerar också utmärkt som följsamt ackompanjemang i detta drama där känslorna mer än en gång låter människorna åka slänggunga i de många turerna i Charles Korolys rymliga scenografi. Från oförställd, sprudlande livsglädje till vanmäktig sorg och uppgivenhet.

Och just detta har också blivit iscensättningens särmärke, när den tar fasta på en efter en av de emotionella utlevelserna och låter dem bestämma pulsen och rytmen. Större utrymme än i de tidigare dramatiseringarna får även den hos författaren centrala upplevelsen en stjärnklar vinternatt, som bland annat gestaltas ännu utförligare i novellsamlingen Under tiden. Den som handlar om den totala tilliten och tryggheten vid faderns sida. Innan dennes alltför tidiga död fick barndomens paradis att rämna. Barnvisan Blinka lilla stjärna där, som upprepas gång på gång blir en påminnelse om detta minne fyllt av stark förtröstan, som är en av de få motvikterna som finns i ett annars vidöppet, kallt, ogästvänligt och alldeles tyst universum. Pjäsen rymmer i denna återkommande scens förlängning ett far och son-motiv som både har en biblisk förankring och som dessutom hänvisar till motsvarande tema i Odysséen.

Vanskligt beställt är det också med kärleken som är dramats mest synliga motor. Centralgestalten härvidlag är givetvis Solveig, som omkommer när hon på sin cykel kolliderar med en koflock. Och det är i magnetfältet kring henne hela handlingen utspelas. I första hand när det gäller Aron, hennes make vars sorg saknar en bortre gräns. Men även sonen Sidners hela liv äger rum i efterdyningarna till den tidiga barndomens smekningar, vilkas plötsliga upphörande han aldrig kommit över utan blivit bestämmande för all skörhet och sårbarhet sedan dess. Att sonsonen Victor i Gerhard Hoberstorfers gestalt är närvarande på scenen större delen av dramat som oavlåten iakttagare, kan ses som en nyckel till uppfattningen hur beroende de olika generationerna är av varandra, när de för vidare ett arv av tidigt ursprung. Det är, om man så vill, pjäsens kanske viktigaste budskap till vår i nuet och vid förenklingar så fixerade samtid.
Samtidigt pågår föreställningen igenom ett existentiellt drama med den grundläggande frågan var någonstans modet att leva har sin upprinnelse. Och vad som händer när verkligheten blir för svåruthärdlig och tung att bemästra och uthärda. I synnerhet i detta senare visar regissören Christian Tomner sin skarpblick för människans outgrundlighet och vad famlandet efter fotfäste och tillhörighet vill säga med både Sidner och Stollen som exempel. Det är i sammanhang som dessa föreställningen når allra längst. Medan den med ett förlopp som tar fasta på vad skeendet rymmer av starka känsloutlevelser inte blir lika tydlig. Den som inte har romanen i färskt minne lämnas alltför ofta i sticket.

Vilket dock inte hindrar ensemblen från att göra storverk. Antingen det handlar om Samuel Frölers Aron i den avbrutna symbiosen med hustrun Solveig, Magnus Krepper i sin genomskinliga men på empati grundade sårbarhet som Sidner, Gerhard Hoberstorfers Victor, som blivit hela föreställningens stöttepelare och stämledare eller Lena Nilsson i rollen som utåt busig men invärtes av hela familjens tunga börda präglade dotter Eva-Liisa. Nina Gunkes Fanny är involverad i ett helt annat drama än det som handlar om den avbrutna repetitionen av Bachs Juloratorium och ger detta sidospår en alldeles egen intensitet. Bergljót Árnadóttirs robusta Selma Lagerlöf visar att det faktiskt går att leva, även om inga illusioner längre finns kvar. Tobias Hjelms Stollen ger kraft åt det stråk i pjäsen som ger vid handen hur nära skapandet och vansinnet kan stå varandra. Och Kajsa Reingardt i rollen som Solveig demonstrerar ännu en gång med eftertryck vilken komplett skådespelare hon är med eminenta utförsgåvor även inom den musikaliska sfären.
Det finns mycket att ta till sig, beundra och beröras av i den här uppsättningen av Juloratoriet. Även om dramatiseringen inte når upp till samma rika nivå som den där Göran Tunströms mästerliga förlaga befinner sig.

Juloratoriet som emotionell slänggunga

Det är känsloutlevelserna som fått bestämma Stockholms stadsteaters nya dramatisering av Göran Tunströms Juloratoriet med premiär under helgen, skriver Bo-Ingvar Kollberg.