Jösses flickor på de ungas sida

Det är inte det lättaste med direktverkande politisk teater. I varje fall om man vill skapa opinion, övertyga och nå ut med budskapet till and­ra än de redan införstådda. När Margareta Garpes och Suzanne Ostens pjäs Jösses flickor — befrielsen är nära fick sådant genomslag på 1970-talet var det inte minst Gunnar Edanders musik som ägde den största sprängkraften. Den gav kampsångerna ett genomslag som gjort dem till flera generationers arv och egendom. Deras förmåga att rycka med sig och suggerera publiken var helt exempellös. Kompositören hade givit toner och rytm åt de dominerande stämningarna hos den unga oppositionen under Vietnamkrigets och den förestående revolutionens kampår.Den slitstarka musiken och de ofta vackra melodierna lever än och har knappast förlorat ett endaste uns av sin inneboende kraft. I framtiden kommer den säkert att spelas lika ofta som Abba, när man vill återuppväcka det mentala tonrum som ackompanjerade folkhemmets framväxt till sin maximala nivå under senare delen av 1900-talet. Texten till Jösses flickor, som tillkom 1974, har genom den naiva och inför Sovjetunionen godtrogna hållningen dock hunnit åldras rejält. Det är åtskilligt som kommit i dagen sedan denna vidriga diktatur med sin nomenklatura upplöstes.Skillnaden mellan då och nu blir särskilt tydlig när Stockholms stadsteater nu visar en förkortad bearbetning av den gamla agit-proppjäsen tillsammans med en helt nyskriven pjäs under namnet Stålflickan. Det är dramatikern Malin Axelsson som svarar för denna fortsättning. Regissör för hela teaterkvällen är Maria Löfgren. Uppsalapubliken kunde för några år sedan stifta bekantskap med de bägge teaterkvinnorna och deras uppgörelse med föräldragenerationen i egenskap av 68-årens barnbarn i föreställningen Och så levde vi lyckliga.Den här gången har Sofia Led­arp i rollen som den på 1970-talet födda Mari-Linn tilldelats uppgiften att vara iakttagare av samhällsutvecklingen under större delen av 1900-talet fram till dagens verklighet. Hon öppnar hela pjäsen i en nyskriven sång, där hon bjuder in publiken att vara med i hennes saga. Året är 2006 och utanför pågår demonstrationer. Då som nu. Och hon slår an det ledmotiv som sedan får tjäna som röd tråd i hela iscensättningen, frågorna om att kunna, vilja och tordas.Visst har det sitt behag att ta del av det numera klassiska dramat med flera av Stadsteaterns mest färgstarka aktörer i rollerna. Yvonne Lombard är helt oemotståndlig där hon läcker ironi som kuschad hemmafru av 20-talssnitt. Bland publiken vid premiären i fredags kväll rådde rena feststämningen med höga förväntningar. Gudrun Schyman fanns på plats liksom Fi-Tiina. Understundom blev det rena väckelsemötet med applåd-åskor som en reaktion på vad som sades från scenen. Om det nya politiska partiet Feministiskt initiativ kan få någon draghjälp inför höstens val till riksdagen från den här föreställningen är dock mera tveksamt. Det enda man i det avseendet kan säga är att socialdemokraterna bör se över sina strategier fram till i september.Den annars viktigaste lärdomen av Malin Axelssons nya pjäs är hur mycket som skiljer i emancipationskampens förutsättningar mellan nu och den verklighet som rådde 1924, då första delen av Jösses flickor börjar. Då var det betydligt lättare än i dag att definiera orättvisorna i samhället och lyfta fram de mest brännande frågorna. De som hade med rösträtten, sexualupplysningen, aborterna och rätten till arbete att göra. Dramats manliga roller blir skammens företrädare i det hånfulla översitteri med vilket de iakttar utvecklingen. Från nuets perspektiv framstår de kanske allra mest som stereotyper och karikatyrer.Alla klarar sig dock inte helskinnade genom den feministiska kampen. Katarina Ewerlöfs känsligt återgivna Harriet ger på så sätt den gamla pjäsen en gripande fördjupning, när hon får betala för en omöjlig livssituation med själslig ohälsa. Här föregrips också den senare delen av dramat med dagens unga kvinnor utkastade i ett samhälle kännetecknat av total förvirring. Av en väldig härva av motsägelsefulla budskap, av vacklande könsidentiteter, av ett umgänge där könsorden haglar och där anorexin blir en av de få flyktmöjligheter som står till buds. Det är heller inte längre den kollektiva kampen som står på agendan. Nu får var och en själv slåss för sin existens. Mellan döttrarna och deras mödrar har kompisrelationen trätt i generationsmotsättningarnas ställe. Fäderna omfattas ofta med fientlighet. Då är det inte konstigt att slagorden om törs, vill och kan får en helt ny innebörd.Det är om detta den nyskrivna pjäsen handlar och om dagens misstro mot de etablerade politikerna och partierna. Ett rent kaos råder, något som har en motsvarighet inte minst i de många tv-kanalerna som ropar på uppmärksamhet. Och mitt i allt detta unga människor som kämpar för brinnande livet för att bli sedda, accepterade och älskade. Och som om inte det var nog, föreligger manuset om Mari-Linns liv för det mesta i form av lösblad som haglar från tågvinden. Splittringen är näst intill total och ändå måste hon försöka pussla ihop alla fragment till en någorlunda fungerande och meningsfull helhet. Den här föreställningen slår mycket hårt mot dem som bär ansvaret för den alltigenom omöjliga verklighet där dagens unga trots en näst intill total uppförsbacke ändå måste hitta ett sätt att överleva.Föreställningens revyform ger också plats för de mångkulturella spörsmålen som står på dagordningen hela det här året ut. Sören Brunes scenbygge i tre våningar medger simultanmöjligheter som utnyttjas mycket smidigt. Främst står dock Sofia Ledarps Mari-Linn, som fungerar som publikens förtrogna genom det ofta vildsinta, hektiska och expressivt återgivna förloppet. Och kanske är det ett mått på hur omöjlig situationen för dagens unga är, när Mari-Linn harfått en förhållandevis återhållen framtoning i dramat. Men trots att hon är lika sviken av de vuxna som övriga unga männi-þd>skor i pjäsen, är hennes framtidsutsikter ändå goda.I stället blir det Lo Kauppis punkare och anarkist Hanna, som väl har de största möjligheterna att bli den roll som de flesta unga kvinnor kommer att identifiera sig med. Lo Kauppi är rena dynamitpaketet i uppsättningen. Hon både kan, vill och törs vad de andra vågar bara i begränsad utsträckning. Medan Sofia Ledarps Mari-Linn tvingas kompromissa mellan egentligen helt omöjliga val löper Kauppis Hanna linan fullt ut. "Fuck you, go to hell" blir Mari-Linns avskedsreplik. Medan Lo Kauppi höjer denknutna näven i den demonstration vars främsta paroll lyder "Ta ditt liv tillbaka!"I detta senare finns ingenting av den uppgivenhet i vilken befrielsekampen hamnat då och då under sin förhållandevis korta historia. Föreställningen hos Stockholms stadsteater visar både framgångarna och bakslagen. Det är en lång kväll och kanske hade det räckt med den senare delen av föreställningen. Fast då hade vi förstås inte fått höra Gunnar Edanders mästerliga musik.