Stormen är en av William Shakespeares sista pjäser och anses vara dramatikerns avsked till teatern, ja till livet självt. I förre Royal Shakespeare Companys regissör John Cairds uppsättning på Dramaten, som hade premiär i helgen, är det just denna tolkning som har företräde.
Förvisso tar John Caird i så det knakar i Dramatens tiljor och balkonger. Han tar upp publiken på scenen som vidgats ut i salongen som en öde ö, eller varför inte The Globe.
Örjan Ramberg, som spelar Prospero, blir mer en sorts Hemingwaykopia än Shakespeare själv. Insvept i en läderlappad kofta och med glasögonen hängande i ett senilsnöre runt halsen. Som dramats allsmäktige skapare och regissör. Pennan som taktpinne, mer än som trollspö, mitt i detta överdrivna fyrverkeri av fantasterier.
Själva berättelsen utspelar sig på den öde ö där fursten och trollkarlen Prospero och dottern Miranda blivit strandsatta. Dit anländer också brodern, som stulit makten från Propero, och hans följe efter en storm, framkallad av Prospero själv. Men det som börjar i hämndlystnad blir snart försoning och förlåtelse, som också är dramats och Cairds verkliga mening.
Med sig har Prospero sina undersåtar luftanden Ariel och trollet Caliban som lyder under hans visioner och diktat, spelade av Stina Ekblad och Jonas Karlsson. Båda lika sävligt knorrande och motsträviga om än varandras raka motsatser. Den ena vit som snö, den andra svart som natten. Det goda och det onda. Ekblad som en sorts lekfull Puck, ibland slående likt en tjurig katten Findus, ibland bara Stina Ekblad.
Jonas Karlsson i ett slags hårdrockversion med håliga svarta jeans, boots, långhårig och tatuerad. Trollet som gör varenda människa glad! Karlsson har den där närvaron i sitt spel, en nerv som fyller scenen och som fullkomligt tar en i besittning. Hans komiska timing och skärpa är oslagbar och när han intar scenen tillsammans med Hans Klinga och Per Mattsson är föreställningen utan tvivel som bäst.
Caird då? Vad vill karln? För mycket. Uppenbart. Laddar från golvet med en fetsmocka. Som missar. Blir ett mischmasch av uttrycksformer och stilar i såväl skådespel som rekvisita och kostymering.
Som enskildheter är vissa fantastiska, men som helhet ett förvirrat hopkok som mest bara gör mig förundrad. Inte minst David Farleys kostymering med kläder från nutid, 60-tal och renässans. Eller de plötsligt bonniga dialekterna blandat med rimmad vers. Alldeles för mycket av allt. Utom möjligen Jonas Karlsson. Honom blir jag aldrig mätt på.