Jämntjockt om jämställdhet

Teaterrepertoaren i våras gick i hög grad i de kvinnliga dramatikernas tecken. Riksteatern och Östgötateatern drev sitt Spetsprojekt. Dramaten svarade med läsningar av pjäser av det sena 1800-talets Ann Charlotte Edgren Leffler och Victoria Benedictsson. Störst uppmärksamhet uppnådde Stockholms stadsteater med programserien Modärna kvinnor, i vilken både teaterföreställningar och diskussioner fick plats. Där blev Frida Stéenhoffs idédrama Den smala vägen den kanske största publiksuccén.

Vårens vällovliga satsning till feminismens fromma får en inte lika självklart framgångsrik fortsättning i den i fredags kväll på Stockholms stadsteaters Lilla scen premiärvisade uppsättningen av den danska dramatikern Vivian Nielsens Kvinnornas hämnd. Pjäsen är en parafras på Aristofanes klassiker från 411 f Kr, Lysistrate, som behandlar det peleponnesiska kriget och striderna mellan Athen och Sparta. Hos Aristofanes lyckas Lysistrate förmå kvinnorna till kärleksstrejk, något som visar sig innebära en smart väg till fred.

Den här gången är det inte frågan om något inbördeskrig. I stället är Danmark och Sverige fiender och kampen gäller ingenting mindre än Öresundsbron. Men könskriget är också nu den viktigaste dramatiska motorn. Iwa Bohman har översatt och bearbetat Nielsens manus. Och flyttat fokus från Köpenhamn till den rikssvenska huvudstaden. Här uppstår en liknande proteströrelse som i förlagan. Men Akropolis är utbytt mot tv-huset på Gärdet i Stockholm. En ockupation inleds och alla kanaler och program syftar till att locka över folket till det egna lägret.

Uppsättningens åtta kvinnliga skådespelare gör samtliga roller. Också männen, som plötsligt får se sig störtade från maktens tinnar. Lars Östberghs scenografi med röda och svarta stolar, en rund pelare mitt på spelplatsen med tv-monitorer och väggar i röd sammet på ena sidan och perforerade, metalliknande träskivor på den andra förstärker föreställningens framtoning av ett diskussionsdrama. Mera än jämställdhet är det makttemat som står i centrum. Kvinnor mot män. Frågan gäller hur de förra skall gå tillväga för att erövra de senares planhalva. Det är den militanta feminismen som tar initiativet för att slå de "patriarkala strukturerna", som det heter, ur brädet.
I sin regi lutar sig Ronny Danielsson mot allt vad scenkonsten har att erbjuda av revy- och komediupptåg, fysisk teater, groteskerier, burleska inslag, grovkornigheter och absurd fars. Pjäsens pacifistiska ärende får stort utrymme genom denna mycket medvetet skruvade spelstil. Men när persongalleriet fylls med karikatyrer och stereotyperna och klichéerna helt tar över, har Danielsson också svårt att hitta någon bestämd riktning för denna satir. Utan nyanser blir det mesta bara jämntjockt och trubbigt. Kanske är det helt enkelt ett mått på hur lite föreställningen har att säga i dagens debatt om könsroller och utjämning, som nått åtskilliga snäpp längre. Åtminstone i Sverige.

Men om pjäsen inte räcker till i den här instuderingen, finns där ändå åtskilligt kompetent skådespeleri att stanna till vid. Iwa Bomans förvandlingsnummer mellan man och kvinna och förmåga att vara lika trovärdig och övertygande i bägge uppenbarelserna är av den högre skolan. Lena Nilsson har som överbefälhavare Styrén hittat en auktoritet som borde få förebilden att fundera över ett och annat. Lena-Pia Bernhardssons feministkämpe med det passande namnet Gudrun darrar knappast heller på manschetten i sitt värv. Hos Malena Engström, Polly Kisch och Minna Treutiger får all kättja och vånda publikknipande genomslag, när de inre behoven säger sitt och den yttre sammanhållningen kräver något annat under kärleksstrejkens gång. Att Treutigers teaterkritiker heter Lars är en blinkning av den varma sorten.

Eva Stensons danska statsminister Helle har lika god hand med sitt sydskandinaviska idiom som med fredsförhandlingarna till slut, då Salt- och Pepperholmarna förvandlas till spa och blir centra för parterapi. Frågan är dock om inte Claire Wikholm tar priset i rollen som Borg, när hon spelar gaggig gubbe och i kroppshållning, mimik och tonfall ger hela föreställningen ett försonande innehåll, som handlar om hur en politiker som tar sin uppgift på allvar tvingas bära både ett lands och ett helt folks samlade bördor på sina axlar. Det är helt oemotståndligt genomfört.
Vad gäller själva pjästexten är det dock långt mellan fullträffarna. Att använda allt vad ordboken äger av runda ord eller att kalla en massagestav för "nödhjälpsraketen" för knappast heller diskussionen om jämställdhet särskilt mycket framåt.

Jämntjockt om jämställdhet

Det är karikatyrerna som dominerar i Stockholms stadsteaters i fredags kväll premiärvisade uppsättning av Vivian Nielsens pjäs Kvinnornas hämnd, men den skruvade spelstilen gör jämställdhetsdiskussionen jämntjock och trubbig, skriver Bo-Ingvar Kollberg