"Jag är 50 plus, jag syns inte."

Samma vecka som det talas om Ekots undersökning av sexuella trakasserier inom teater- och filmbranschen har monologen Diva nypremiär på Reginateatern i Uppsala. Hösten 2007 hade den premiär på Vasateatern i Stockholm - nu är det dags för turné i landet. Den handlar inte om sexuella trakasserier men väl om problematiken i att vara kvinna i en värld som omhuldar det manliga geniet - ett geni som kommer undan med det mesta. Kvinnan kommer inte undan med någonting - framför allt inte med att bli äldre. Klokare. Intressantare. En egen person.

Ulla är en av landets stora skådespelerskor. Många filmer, fina priser, en hyllad Fröken Julie mot sin man långt innan Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie drog masspublik till nationalscenen. Nu har hon inte ens en egen loge på teatern och har fått en pytteroll (som man) i maken Henriks uppsättning av Jeanne d'Arc. Hon tvingas byta om framför oss - men som hon säger: "Jag är 50 plus, jag syns inte." Diva leder fram till den slutgiltiga förnedringen för Ulla, och det ack så vanliga slutet för kvinnoroller (i och för sig vanligtvis de roller som är cirka 20 år) - döden.

Kim Anderzon är just så erfaren, professionell och klok att hon kan hatta runt i manuset, använda oss i publiken som bollplank och det tål att upprepas att Anderzon är det avbrutna spelets, den avbrutna fiktionens, drottning. Diva är en utveckling av Anderzons och Judith Hollanders undersökning av soloteatern och dess möjligheter, det började med Änglasug, fortsatte med Vivagina och Grymt fett - och trots att den var aktuell redan 2007 är den läskigt mitt i verkligheten 2010. Bara det säger väl att det är dags för världens alla divor att ladda pistolerna och undgå förtidsdöden.

"Jag är 50 plus, jag syns inte."

Teatervärlden är vårens samtalsämne: sexuella trakasserier, manliga genier och sanningen att kvinnor inte får åldras. Astrid Claeson ser Kim Anderzon, den avbrutna fiktionens drottning.