Iscensatt firmafest

Det är svårt att inte sätta Lennart Hjulströms nyskrivna Entré–Sorti, som på fredagskvällen hade sin urpremiär på Stockholms Stadsteaters lilla scen, i samband med de arbetsförhållanden som lär råda på teatern vid Sergels torg. I två stora medarbetarundersökningar som Stockholms stad låtit genomföra har Stadsteatern hamnat sist respektive näst sist av de cirka femtio arbetsplatser som deltagit i undersökningarna. Tidigare i vår avgick också den lokala fackklubben i protest mot ledningens förhandlingsovilja. Det finns kort sagt en del reda ut bland personal och ledning på teatern. Passande då att Hjulströms pjäs mest av allt känns som en arbetsterapeutisk sejour inför öppen ridå.

Det handlar om en teater som kämpar med dalande publiktillströmning och knapp ekonomi. En teater som länge präglats av den polske regissören Alexs traditionella, men inte direkt publiktillvända, uppsättningar. Här lågmält gestaltad av den alltid stabile Gerhard Hoberstorfer. För att rädda situationen kallas Bengt (Andreas Kundler) in, en modern teaterman som vill sätta publiken i fokus och i vars vision Alex inte längre passar in. Hos ensemblen uppstår en lojalitetskonflikt. Ingen vill agera bödel. Men till slut måste ändå någon offras på den åtstramade ekonomins altare.
Trots att den gruppdynamik som skildras lätt går att översätta till vilken arbetsplats som helst (många kan nog med ett generat leende känna igen sig i firmafestens sanningssägande fylla) blir Entré–Sorti aldrig något annat än en intern kommentar kring scenernas maktspel, rätt så ointressant för en utomstående betraktare.

Det största problemet är att pjäsen saknar dramatisk nerv. Den konflikt som finns, den mellan Alex och Bengt, mellan en traditionell och mer modern teaterestetik, ageras aldrig riktigt ut. Någon verklig konfrontation sker aldrig. I stället flyter föreställningen i ett snällt, lätt uppbrutet och vagt viljelöst tillstånd, utan någon vidare riktning eller fart.
Det är som om Hjulström velat vara försiktig med sina karaktärer, handskats med dem alltför varsamt. Det leder visserligen till en ömhet i karaktärsteckningen som är fin.
Men ska rollerna bli intressanta och levande måste man våga utsätta dem för mer friktion än vad Hjulström gör. Ingen skugga över ensemblen dock, som genomgående sköter sig bra. Särskilt Ralph Carlssons lismande lögnare och Lena Nilssons veliga virrpanna är sevärda.
Vad jag tror att Hjulström försökt fånga är den försiktighet och osäkerhet som gärna uppstår i den här typen av situationer, då folk hamnar i kläm utan någons egentliga intention eller illvilja.

I denna nedtonade försiktighet går dessvärre dramatiken förlorad.
Det är synd, för här finns trots allt intressanta frågor att diskutera. Visserligen känns konflikten mellan den konservativa och mer progressiva teatern utagerad och inaktuell.
De lever väl numer rätt så harmoniskt sida vid sida. Men frågan om publiken, om teaterns angelägenhet och plats i samhället, hur man ska nå utanför den inbitna och redan frälsta medelklasspubliken, är viktig. Ironiskt då att det allra svåraste att förstå med Entré–Sorti är vem publiken skulle kunna tänkas vara, för vilka man egentligen spelar.
Tyvärr tror jag att svaret på den frågan är: De spelar för sig själva.
Och det är inte svårt att förstå att publiken sviker teatern om teatern sviker publiken.