Irriterande, svårbetraktad - och njutbar

Cristina Caprioli visar med föreställningen Very very varför hon betraktas som en av landets främsta koreografer. Sebastian Johans har sett en irriterande, ganska svårbetraktad och mycket njutbar dans.

Teater & musikal2008-04-06 14:16
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Med den drygt timslånga föreställningen Very very har koreografen Cristina Caprioli skapat en ovanligt helgjuten motivering för dansen som en konstform olik alla andra.
Den japanska kompositören Ryoji Ikedas elektroniska musik är den perfekta utgångspunkten: störande, undanglidande, påträngande och lekande med toner som ligger på gränsen till vad det mänskliga sinnet kan uppfatta, ett ljudlandskap som tar avstamp i en dystopisk cyberpunk och som följer det ena infallet efter det andra inom ett ganska snävt kretslopp som då och då närmar sig en säker rytm, men bara som ett löfte dömt att aldrig infrias. Jens Sethzmans ljusättning och enkla koreografi, liksom strömförande och snudd på stroboskopisk, följer musiken väldigt effektivt och Capriolis koreografi tar plats i ett rum som är allt annan än insmickrande.

Annika Hyvärinen och Kristine Slettevold gör ett jättejobb i förverkligandet av en vision som väljer att gå i kamp med musiken, istället för att agera följsam förbindelselänk till åskådaren. Very very blir ett eget rum där snabba hetsiga rörelser surrar runt musiken som eldflugor kring en lampa. I förhållande till varandra blir dansarna himlakroppar, på en gång oberoende solitärer men ändå geometriskt exakta i sin relation. Ibland nuddar det ena rörelseschemat det andra i en slags pulserade synkronisering som är väldigt svår att få att fungera med samma friktionsfria friktion som Caprioli bemästrar bättre än de flesta. Kroppen som en trasig maskin som har hittat en ny funktion i sitt tillkortakommande, större och viktigare än den ursprungliga. Helheten spelar med en kod och testar gränserna, buktar ut väggarna, utan att skapa brott. Förutsättningarna ges vid föreställningens början och förblir hela tiden de samma, men inom dem ryms en hel värld.
Betraktaren sugs inte in i dansen, och den förhåller sig ganska neutral till sina åskådare, vilket kan vara katastrofalt, men här är det medvetet. Publiken sitter utanför, alienerad och så nära det bara går.
DANS
Very very
av Cristina Caprioli
Musik: Ryoji Ikeda
Scenografi/ljus: Jens Sethzman
Dansare: Annika Hyvärinen och Kristine Slettevold
Uppsala Konserthus, lördag 5/4