Jag förstår inte varför barnkulturen så ofta måste dras med schablonartade personporträtt. De borde snarare vara reserverade åt oss vuxna. Om det finns någon poäng med ”typer” så är det väl att de kan vara berättartekniskt ekonomiska – det räcker med några få signalelement för att mottagaren snabbt ska kunna rekonstruera hela bilden av personen.
Just barn har ju dock inte den möjligheten, eftersom de ännu inte hunnit bli alltför tvångsmatade av kulturens standardberättelser.
Musikalen Losern och skönheten av Dennis Magnusson, som ligger bakom ytterligare en pjäs om vår tids relation till kändisar på Uppsala stadsteater just nu, rymmer åtminstone en schablon för mycket. Jag återkommer till den.
Den uppdaterade sagans ena blickpunkt är Bobbie Snyder, som på 80-talet var kung av Svensktoppen men som nu lever med sin manager (Peter Perski) i en stor herrgård långt ifrån rampljuset. Med åren har han utvecklats till ett bittert och självömkande odjur, övergiven som han har blivit av den han älskar mest. I berättelsens andra ände finns tonåriga Skönheten. Hon är lika isolerad som Bobbie, fast i en husvagn i stället för en herrgård.
Av en slump möts de båda, och det visar sig att de delar någonting mer än tillbakadragenheten: kärleken till sången.
Losern och skönheten är en rätt gullig föreställning som inte saknar kvaliteter. Göran Engman är naturligtvis perfekt som Bobbie. När han inte fräser och ryter vankar han omkring med sitt citronrynkiga ansikte bland de glittrande pelarna i den spegelsal som blivit hans grotta. Elisabeth Wernesjö har lätt för att spela inåtvända och utstötta barn – det visade hon på ett underbart sätt i Låt den rätte komma in på Uppsala stadsteater för ett par år sedan.
Även Julia Marko-Nord är väldigt bra i rollen som mamman. Men det hindrar inte att jag irriterar mig på själva rollfiguren. Ännu en gång förväntas vi skratta åt den här rakt igenom osympatiska underklasskvinnan som så ofta dyker upp i kulturen, dragandes på en dröm om klassklättring lika stor som oförmågan att förverkliga den. En efter en radas här de gamla vanliga, fula markörerna upp: shoppingberoendet, de vulgära kläderna, vördnaden inför kändisar och dokusåpa-ambitionerna.
Pjäsens verkliga odjur är mamman. Många av 9-10-11-åringarna i publiken ser henne kanske för första gången. Det lär tyvärr knappast vara den sista.