Irländsk folklore i uppfräschad omgivning

Det började med sju pausminuter under schlager-EM i Dublin 1995. De minuterna utvecklades till en helaftonsföreställning och vid det här laget - på nionde året - är Riverdance ett storbolag i underhållning med flera kompanier som turnerar runt om i världen med samma show. Konceptet med irländsk folklore, tekniskt briljant dans med det karaktäristiska fotsteppandet med stela överkroppar, samt sång och musik tycks slitstarkt.Även denna gång är det medryckande och mäktigt under showens bättre stunder. Men lika ofta hamnar man i ett slags strömlinjeformad och avslipad monotoni. Efter nio års turnerande är det säkerligen lätt att hamna i industriell rutin, även om den tekniska briljansen hos samtliga artister är imponerande.Showens första del tar avstamp i ett slags ur-Irland med sagostämningar och keltisk mystik. Fonddekorationerna har uppdigitaliserats till riktigt fina och ibland rörliga bilder.Kitschkänslan är nästan helt borta. Den flitigt använda rökmaskinen skapar dagg och dimma.Showens andra del gestaltar Irlands möte med övriga världen och kanske mest USA och dess andra invandrade kulturer. Musiken är bästa stämningsbäraren och strukturen med två snabba låtar och en mer vemodig balladliknande fungerar faktiskt. Det är ju som sagt beprövat.Dansarna är en märkligt anonym hop numera. Det är än tydligare att en av showens tidiga frontfigurer, Michael Flatley, inte finns med längre - annat än som koreograf. De två nuvarande solisternas teknik är oantastlig, men med deras utstrålning och dramatiska inlevelse är det klenare. Å andra sidan är dessa båda en del av ett fotflinkt danskollektiv.´ Den dansare som lyser med särskild glöd denna gång är flamencodansösen Rebeca Mateos Morante. Kontrasten mellan hennes sensuella mjukhet och den irländska dansens strama disciplin har förtydligats i ett nummer där hon möter fyra manliga irländska dansare. Denna gång är detta ytterligare förstärkt med ljus och fonddekor. Eld möter is .Slagverkarnas samspel med smattrande dansefötter är något alldeles extra och duellen mellan svarta gatusmarta steppare och irländska vita reelutövare är fortfarande föreställningens humoristiska nummer. Mycket är sig likt även om dansarna är utbytta sedan sist. Vill man vara snäll kan man ju säga att man vet vad man får för biljettpengen.Föreställningar av Riverdance ges till och med söndag på Globen.