Ibland får man lov att damma av sin Aristoteles. För det var länge sedan den gamle grekens tanke om katharsis, den känsla av förnyelse och rening som uppstår i mötet med tragedins sorgetunga drama, känts så relevant och slående som efter att ha sett Teater Galeasens uppsättning av Ett år av magiskt tänkande.
Joan Didions bok om sorgearbetet efter maken Johns och dottern Quintanas död har väl snart sagt lästs av de flesta. Någon djupare introduktion är med andra ord knappast nödvändig. För Uppsalapubliken lär den dessutom vara extra bekant då Anna Carlson häromåret gjorde en, med rätta, uppskattad och hyllad tolkning av boken på Uppsala Stadsteater.
De som såg Stadsteaterns version bör för den skull inte avstå Galeasens. Varje sorgearbete, liksom varje skådespelartemperament som gestaltar och härbärgerar det, är unikt. Och Ingela Olssons tolkning är sannerligen sevärd.
På Stadsteatern fördes publiken in genom en lägenhet abrupt avstannad mitt i vardagen. På Galeasen möter oss istället ett snudd på tomt spelrum, endast möblerat med en stol, ett bord, vatten, några böcker. Tomheten och frånvaron blir därigenom ännu påtagligare.
Lika avskalat som scenrummet, lika naket är också Olssons agerande. Hon gestaltar sorgen alldeles stilla, med en återhållsam förtvivlan som under den stramt hållna ytan vibrerar av skör sårbarhet. Detta kontrollerade och lugna spel gör att de få utbrotten av rå förkrosselse blir än mer effektfulla.Även sorgens irrationalitet, det magiska tänkandet, görs till något helt naturligt och fullkomligt logiskt. Varför kommer John inte tillbaka? Hon har ju följt alla regler, lärt sig språket, uttalat de medicinska besvärjelserna. Didions text handlar kanske främst om människans oförmåga att hantera det irreversibla, den värsta av grymheter; dödens absoluta slutgiltighet.
Ja, det är en tung text och de dryga en timme och fyrtio minuter som föreställningen varar hade mått bra av en paus.
Olsson inleder dock med att förklara att det är tillåtet att röra på sig under spelets gång, samt att ljudligt ge uttryck för sina känslor. Det är en god inledning på den okonstlade och opretentiösa ton som sedan ska prägla föreställningen. Olsson gör sin monolog till en dialog. Hon bjuder in publiken, talar direkt till den, blir vid ett tillfälle själv en del av den. Det är sällan teater upplevs som ett sådant intimt möte mellan skådespelare och publik. Den förgänglighetens realitet som pjäsen skildrar är ju också något vi alla delar. Döden är inte bara slutgiltig, utan också ofrånkomlig. Som Olsson inledningsvis säger till oss: Detta kommer, om det inte redan hänt, att hända dig. Detaljerna kommer kanske att vara annorlunda, men det kommer att hända dig.
Att gå från Galeasen med den insikten är inte bara drabbande. Det är mest av allt renande.