Intet nytt under solen
Jan Waldekranz dramatikerdebuterar på Elverket med Lena Endre och Reine Brynolfsson på scenen. I fokus står skapandet och upprätthållandet av tvåsamheten. Är kärleken möjlig? Och om den är det är den då möjlig att vara tillsammans i? skriver Astrid Claeson.
Lena Endre och Reine Brynolfsson i Love Bombing.
Foto: Roger Stenberg
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Långt från vardagen
Hon och han har åkt på semester till solen. Långt från den vardag där de inte längre ser varandra — där ska väl ändå kontakten uppnås igen? Det hoppas hon. Säkert han också, trots att han är upptagen av smärtan i tummen, av att kanske bli sjuk och av att glassbilen inte finns här — långt hemifrån, han har glömt att man har med sig själv på resor, och hon att hon har med honom. Hon fortsätter att hoppas, mitt i sin frustration över att hennes man inte kan leva här och nu.
De har alltså äntligen kommit i väg på sin länge planerade resa. Trots det kommer det som de måhända flyr från att uppenbaras i ensamheten på solsemestern. Distraktionerna är försvunna — det är bara de två — och förhållandet ställs ut för dem att beskåda. Här finns pjäsens största brist. Trots den ständiga aktualiteten i undersökandet av de mänskliga relationerna, stör formens schabloner relevansen i frågan. Jan Waldekranz har valt att förlägga en intressant uppgörelse i ett redan allt för slitet rum: ensamheten, den nya miljön, deras efterlängtade resa och outtalade krav på sig själva och varandra. Deras samtal som kretsar kring allt som inte berör det som till slut måste sägas. Men å andra sidan kanske vi ska se det som Reine Brynolfsson uttrycker det i Love Bombing: Om vi bara skulle säga saker som inte är sagda, då blir det inte mycket sagt.
Känns igen
Detta är en text som skrivits förr, och som kommer att skrivas igen. Den har spelats förr och kommer att spelas igen. Frågan den ställer är inte ointressant: Hur ska vi lyckas leva tillsammans — två människor — utan att gå om och förbi varandra? Utan att såra till döds eller vara för likgiltiga? Att klara av att tiden går tillsammans — är det över huvud taget möjligt?
Scenrummet förstärker ensamheten och utsattheten: vita plastmöbler, solskärmen att gömma sig bakom och havet som en lysande blå vägg i fonden, mot vilken skådespelarna kommer att stå i blickens fokus. Hennes ensamhet uttrycks skärande när han sover en stund, och hon tror att han låtsas — eftersom hon ju vet hur han ser ut när han sover på riktigt, som en fisk. Hon gör upp med honom och deras förhållande, och han vaknar av att hon skriker. I stället för att tala om för honom vad hon sagt under tiden han sovit hävdar hon intrång på rummet av en främmande man, och äntligen får hon hålla om honom igen, får älska med honom igen.
En otjänst
Waldekranz gör sina karaktärer en otjänst när han vill få med allt för många aspekter på deras nära havererade äktenskap under en och en halv timmes speltid. Här finns hennes förälskelse i en annan man, hans ekonomiska
förehavanden och diskussionen om att hon inte arbetat eftersom han försörjt dem och bara velat att hon ska vara lycklig. Waldekranz späckar sin text med argument för deras uppgörelse, argument som känns som överflödiga parenteser. Visst förstår jag argumenten, men inget av dem tillåts ta riktig plats. Det kan naturligtvis också ses som beviset för människors inkompetens att tala med varandra, skräcken inför att möta sitt liv och sina val utifrån en annan människas upplevelse av dem.
Trots att det aktuella temat på många sätt är ett känt dramaturgiskt grepp och därmed förutsägbart är det en fröjd att se Lena Endre och Reine Brynolfsson gestalta det eviga dilemmat kärleken och tvåsamheten. De bjuder oss i publiken att vara nära och överbryggar gapet mellan det där eviga dilemmat och den text dilemmat här är gestaltat genom.
På Elverket är det i höst den här skådespelarduon det hänger på, de låter oss förstå varför pjäsen sätts upp. Rollfigurerna genomgår faktiskt någon form av katharsis efter sin lek, sitt spel Love Bombing, frågan är väl om vi i publiken
gör detsamma.
Fakta:
Dramaten. Elverket: Love Bombing av Jan Waldekranz. Regi: Jan Waldekranz och Stefan Larsson, ljus: Anders Österberg, ljud: Tina Paulson. I rollerna: Lena Endre och Reine Brynolfsson.