Inte saftigt nog

Uppsalabördige Matti Kallioinens konstnärskap har med rätta rönt stor uppmärksamhet de senaste åren. När Magasin 3 Stockholm konsthall firade sitt 20-årsjubileum var Kallioinen den konstnär som inbjöds att med ett nytt verk markera konstens och konsthallens framtid. Hos Sveriges lantbruksuniversitet SLU i Ultuna installerades hösten 2008 Kallioinens stora verk Det saftiga och fruktiga i näringslandet, en rumsinstallation med färg- och formglädje, fantasi och ett överdåd av optimism och framtidstro. Och för ett par månader sedan var samme Kallioinen Teatergalleriets utställare med videoverk som nästan tog andan ur publiken i sin infallsrikedom och mustiga humor.

Vad vore mer självklart än att just Matti Kallioinen med sin mycket sceniska, rumsliga konst, nära besläktad med performancekonsten och teatern, skulle ingå i Uppsala stadsteaters lovvärda scenkonstfestival Tupp? På torsdagskvällen var det så dags för Matti Kallioinen att tillsammans med sina aktörer gestalta verket Kallioinia på den lilla scen som går under namnet Salongen. Och de som såg konstnärens utställning i vintras kände genast igen sig när de båda grönmaskerade och med vita peruker försedda personerna förde in fyra vitmaskerade medaktörer på scenen; några av de gestalter som agerade i utställningens huvudnummer, The self destructive Theory. Nu stod de där, fysiskt närvarande och lätt igenkända, och spelet kunde börja.

Med högt uppdriven puls, hög ljudvolym, häftiga ljus- och färgprojektioner på såväl den bakomliggande filmduken som på de vita aktörernas själva gick det så på i trekvart. Till en början överraskande och fyndigt, med ett formspråk också i de våldsamma projektionerna som kändes igen från tidigare Kallioinenverk. Rolig var den uppblåsbara rymdgestalt som utgjorde gruppens fokus. Men aktörerna förblev, till skillnad från i konstnärens videor, i huvudsak passiva projektionsytor för ett i och för sig rikt varierat men egentligen inte särskilt utvecklat skeende. Och även om såväl överraskande som roliga inslag inte fattades - bland dessa en av de gröna aktörernas utläggning på temat Jag känner mig kränkt - beskrev föreställningen ingen iakttagbar utveckling. Kallioinia saknade helt enkelt i långa stycken den dramatiska nerv som är en förutsättning för att aldrig så goda idéer ska fungera när de ställs i fysisk närvaro på en teaterscen. Nu fick man efter hand den trista känslan av att det gällde att fylla den stipulerade tiden med innehåll. Resultat: i längden lite tjatiga upprepningar, trots alla anslående ljus- färg- och ljudeffekter. Fruktigt förvisso, för att travestera Kallioinens eget språk, men knappast saftigt nog för att verkligen ge publiken något riktigt näringsrikt att ta med sig hem.

Inte saftigt nog

Matti Kallioinens performance Kallioinia blev en blandad upplevelse, skriver Cristina Karlstam.