Ingegerds, Judits och Evas pjäs

Elin Wägner är en av förgrundsgestalterna i den svenska kvinnorörelsen. Hon var författare och journalist, ideolog och en av de tongivande i den krets som brukar kallas Fogelstadsgruppen och mångårig redaktör för dess tidning Tidevarvet. Hennes berättelse Åsa-Hanna, som kom 1917, hör till de stora romanerna under förra seklets första hälft. I Väckarklocka, utgiven 1941, sammanfattade hon sitt livslånga författarskap i fredens, jämställdhetens och ekologins tjänst. Ändå har det varit besynnerligt tyst om Wägners insatser under senare år. Ett svar på varför det förhållit sig så, ger Ingegerd Monthans drama Elins pjäs, som i går fick sin premiär på Klara Soppteater hos Stockholms stadsteater. Från att ha varit en helaftonspjäs har det ursprungliga manuset dragits ihop av regissören Judit Benedek till en knapp timme. Ändå har det blivit en föreställning som ger en god helhetsbild av den andra kvinnan i Svenska Akademien, dit hon invaldes 1944. Trots att Elin Wägner knappast stack under stol med manssamhällets avarter, den patriarkala maktordningen eller orättvisorna i samhället, ville hon ändå inte utse mannen till fienden i kampen för en annan tingens ordning. Snarare handlade det om en fråga för hela mänskligheten när hon förespråkade en värld av sådan beskaffenhet att ingen kvinna skulle tveka att ge den nya barn. Dialog var hennes fältrop i stället för könskamp. Och hon såg kvinnovärlden som ett stort bergsmassiv fullt av möjligheter. Den kanske främsta drivkraften hos Elin Wägner var hennes upplevelser av första världskrigets brutalitet, lidande och umbäranden. Ett praktiskt resultat av detta innebar bildandet av Rädda Barnen, där hon själv deltog. Det är säkert heller ingen tillfällighet att Elins pjäs utspelas under lucianatten 1943. Ännu ett krig visade på fredsfrågans vikt. Men också i övrigt har beredskapsårens ransoneringar och strumpstickning för de inkallade fått flera genomslag i Claes Wibergs scenografi. "Min själ är radikal men mitt hjärta konservativt," säger Eva Gröndahl i rollen som Elin Wägner både i föreställningens början och i dess slut. Det är också omkring denna kluvenhet som det mesta kretsar. Vad pjäsen på så sätt förmedlar, är ett känsligt tecknat och fängslande porträtt av den svenska kvinnosakskvinnan. Här handlar det varken om idolbild eller helgongloria. Utan en i hög grad levande människa med många möjligheter till identifikation eller igenkännande. Judit Benedek har mycket förtjänstfullt tagit fasta på Eva Gröndahls rika uttrycksregister som skådespelare och fått rollen att omfatta det mesta från grundmurad självtillit till underlägsenhetskänslor och uppgivenhet. Och den är även utsträckt till den kärlekssorg från vilken Elin Wägner heller inte var förskonad i sina ofta komplicerade relationer till männen. Hos Eva Gröndahl blir allt detta den känslomässiga bas från vilken hon spelar fram sin mångbottnade gestalt. Och mer än annat blir det därigenom förmågan att växla mellan olika nivåer i förlagans personlighet, som gör Gröndahls rolltolkning så nyansrikt oemotståndlig. Matilda Mörk har fått Pennskaftet på sin lott, en roll som knyter an till Elin Wägners berömda roman från 1910 om en ogift yrkeskvinna i tidningsbranschen vid denna tid. Samtidigt markerar hennes närvaro i föreställningen också dess drömspelskaraktär. Mest av allt är det dock frågan om en åldrad kvinnas dialog med sig själv i unga år, där Mörk som Wägner i tidig upplaga har fått starkt tycke av dagens pigga kvinnliga företrädare för pressfolkets skrå. Med Kajsa Reingardt i rollen som trotjänarinnan Linnea Johansson får föreställningen en trygg och vardaglig förankring, som ger en emellanåt självironisk relief åt Elin Wägners radikalism. Här har Judit Benedek hittat ytterligare en verkningsfull överton för att förstärka föreställningens räckvidd. Kajsa Reingardt gör sin Linnea med markerad återhållsamhet, något som ger uttrycken särskild skärpa. Särskilt svartsjukan mot Elin Wägners väninna Flory Gate och utpressningsförsöken när det handlar om eventuellt julfirande på dennas Rösås är fångade med den största precision. I sin bok om Fogelstadsgruppen, Kvinnor på gränsen till genombrott, skriver Ulrika Knutson om hur svårt hon haft för Elin Wägner och om den motvilja hon känt. Några sådana intryck förmedlar dock inte Ingegerd Monthans pjäs. I Eva Gröndahls gestalt blir Elin Wägner i stället och tvärtemot en gestalt som det är mycket lätt att tycka om.