Infantilt dravel i haussad musikal

Förväntningarna var stora inför fredagens premiär av den svensk-engelska storproduktionen London the Musical. Spaltmeter hade redan skrivits om "årets musikalhändelse." Producenterna satsar nu på att musiken ska få en central roll i jippot runt OS i London 2012, framför allt den klämmiga ouvertyren Welcome to London Town - med klara Björn & Benny-vibbar.

Musikalen byggs runt ett klassiskt kärleksdrama centrerat kring bankmannen Mellow (Jakob Stadell) och den zurketistanska tolken Petra (Kinga Szabadváry) i nutidens London, men har en tydlig samhällskritisk udd riktad mot västvärldens undfallenhet för blodiga diktaturer.
I originalmanuset utspelade sig händelserna på 90-talet, och det centralasiatiska fantasilandet Zurketistan var det krigshärjade Jugoslavien. Det är inte svårt att begripa varför Jugoslavien byttes mot Zurketistan. Förmodligen vill man inte stöta sig med de ex-jugoslaviska staterna samtidigt som man försöker sälja in låtarna till den engelska OS-kommitté.
Dessutom blir det rent ut sagt makabert när publiken i ena ögonblicket får höra fruktansvärda detaljer om en massaker i en liten by och i nästa förväntas klappa med i den svängiga poplåten Kolla London! (Look out London). Srebrenica the Musical? Pop-pop-i-dop, doa doa. Ledsen, men det funkar inte.

Den känslan försvinner tyvärr inte bara för att man bytt Srebrenica mot en fantasiby i Centralasien.
Det är inget större fel på de schlagerlika låtarna, bortsett från alla klyschor som av uråldrig hävd ska ingå. De är svulstiga och helt säkert passande till en OS-invigning. Sångarna med Anders Ekborg (Warrior) i spetsen är naturligtvis skickliga.
Per Morberg (Clive) och Nicke Wagemyr (Charlie) bjuder på flera komiska inslag. Det är deras insatser som gör att man inte somnar av tristess.
På det hela taget är London the Musical infantilt dravel. Det är obegripligt att erfarna manusförfattare och producenter som Chris Larner och Andre Pattie kan producera något så puerilt som detta.

London the Musical är omodernt och barnsligt musikaldrama. Storyn har så stora logiska luckor att Big Ben kunde slinka igenom. Longörerna är upp till tio sekunder. Dialogerna är nonsensartade. Skådespelarna är oengagerade. Varje scen förefaller finnas till bara för att döda tid.
London the Musical saknar såväl hjärta som hjärna.
Jag letar desperat efter en sensmoral och en tematik och när eländet närmar sig sitt slut tror jag att jag hittat dem: Tryggheten i det vardagliga är viktigt. Musikalen avslutas med en liknelse på temat. Huvudpersonen Mellow jämför sin nya - trygga - kärlek med floden Themsen. Det är en arbetande flod. Den är visserligen full av skit, men den är där varje dag. (Precis som du, älskling?)
Oavsiktligt komik är också komik.

Infantilt dravel i haussad musikal

London the Musical är en romantisk och samhällskritisk föreställning. Den handlar om kärlek över klassgränser och om västvärldens undfallenhet för blodiga diktaturer. Och allt är infantilt dravel, skriver Johannes Nesser.