Improviserad Macbeth tar det svåra på allvar

Kanske är det som jag en gång hört det sägas: en clown dör om man tar ifrån honom eller henne den röda näsan.
Teater är illusorisk verklighet. Hamlet är oftast en riktig prins som har svåra problem, fröken Julie en bortskämd fröken med hävdelsebehov och Macbeth en plågad kung som i dag möjligen skulle ha diagnostiserats med det ena eller andra. Och publiken ska iaktta den variant av verklighet som spelas och lojt luta sig tillbaka och begrunda den redovisade pjäsen.

Så teaternörd jag är måste jag erkänna att det kan bli outhärdligt i längden. I alla fall när det gäller klassiker, och i synnerhet Shakespeare. Men när teater verkligen är teater är det inte längre ett skådespel att betrakta på avstånd. Och 123 Schtunk gör teater. I commediaform - och det behöver knappast sägas till de redan frälsta att det är just så briljant som man kan förvänta sig, och till de ofrälsta vill jag säga: låt 123 Schtunk frälsa er.
När de nu kommer till Uppsala med Macbeth - alla dör på slutet råder ingen tvivel om att vi befinner oss i Skottland, det är rutiga kiltar och imaginära säckpipor. Och den som känner sin 123 Schtunk blir lite misstänksam när ingen har dött på en timme. Kommer vi att komma hem före morgonen?

Och faktum är att det är just det som är en del av 123 Schtunks briljans: de improviserar hejdlöst, tar upp impulser från publiken - ett högt skratt, ett grymtande dito eller bara någon som viskar i bänkgrannens öra - de dyker på det. Alltså kan en föreställning i teorin ta exakt hur lång tid som helst, och bli hur galen som helst - men den är beroende av oss. Av betraktaren. Av våra reaktioner som annars ignoreras och i bästa fall diskuteras med sällskapet på hemvägen från teatern. Men så - mitt i det där improviserandet, när vi tror att vi får bete oss hur som helst - så skärper de tonen och kör på, och vi kommer hem i god tid före midnatt.

Men mitt i all improvisation, alla infall - troligen välrepeterade men fortfarande avhängiga oss - finns den tragiska historia som Macbeth är. Och det är en annan del av 123 Schtunks briljans: att inte skoja bort, att inte låta skrattet släta över det svåra.
Så om det är så att clownen dör när hans eller hennes röda näsa avlägsnas så sätter 123 Schtunk en röd näsa på Shakespeare och låter honom leva.

Improviserad Macbeth tar det svåra på allvar

Commediagruppen 123 Schtunk är tillbaka i Uppsala med Macbeth - alla dör på slutet och en frälst Astrid Claeson har sett gruppen som ger liv till Shakespeare genom att ge honom en röd näsa.