Imponerande uppsättning om instängdhet
Östgöta nationsteater gör en återhållsam och stundtals imponerande Bernardas hus, skriver Sebastian Johans.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Östgöta nationsteaters uppsättning drar åt det mildare hållet. Bernardas hus brukar dessutom beskrivas som en av de stora kvinnopjäserna, då den tillhör fåtalet stora dramer med endast kvinnliga roller. På Östgöta har regissören Robin Färdig frångått detta och placerat in ett par män på scenen. Dock handlar det fortfarande om en pjäs med enbart kvinnliga karaktärer.
Männen är bara exempel som rör sig i bakgrunden, flyttar om rekvisita och ger ljud åt de berättelser som kvinnorna återger. Dessutom arrangerar de manliga skuggfigurerna vid flera tillfällen om de kvinnliga skådespelarna som om de vore dockor. Ett effektivt sätt att visa hur direkt den kvinnliga miljön reproducerar det patriarkala förtrycket trots att männen inte är närvarande i Bernardas hus.
Kanske lite övertydligt, men avbrotten tillför ändå rytmen en hel del, och på det stora hela blir det en stilistisk vinst. Bernarda är mån om familjens fasad och kräver underdånighet av sina barn, som lever instängda i glaskupor i varierande grad av syrebrist och livsaptit. Världen därute är farlig, ond, grym och kanske romantisk, underbar och fri. Sexualiteten är både hot och löfte.
Linnea Ripenbergs Bernarda är varken särskilt vansinnig eller ond, snarare verkar hon mest vilja skydda sina döttrar från omvärlden.
De frånvarande männen styr allt och när den äldsta, och mest förmögna, av döttrarna får en friare börjar fasaden rämna. Den yngsta dottern Adela, och mellansystern Martirio, vill bägge åt storasystern Augustias tilltänkta, den ena agerar och den andra odlar hat. Texten är rak och nästan plågsam i sitt enkla framställande av de mänskliga relationernas ynklighet. Lorca skrev sin pjäs bara månader innan det spanska inbördeskriget bröt ut, och man anar att stämningen på gatan i 1930-talets Spanien inte var helt avslappnad.
Ensemblen känns i pjäsens inledning en smula distanserad, men mot slutet finns det ingen tveksamhet kvar. Åsa Holm imponerar som husan Poncia, här mer sanningssägare än förtryckt offer för Bernarda. Och Linnea Ripenberg, Nadia Claesson Hersan, som den yngsta dottern, och Renée Goldkuhl, som den äldsta, utgör en fint fungerande speltriangel, som bollar en diffus och kraftigt skiftande dröm om lycka.
Östgöta nationsteater väljer alltså en ganska återhållsam version av Bernardas hus. Det blir mer oro i stället för skriande ångest och mångtydiga underströmmar. Det är antagligen ett klokt val av en amatörteatergrupp, i synnerhet som spelplatsen, nationens bibliotek, är så liten att åskådarna bokstavligen sitter på scenen.
Intimiteten kommer ändå, och den skevande oro som fyller rummet känns finstämd och kontrollerad.