Det har nästan varit omöjligt att få biljetter till Maximteaterns musikal ”Trollkarlen från Oz”, även om jag och min son slutligen lyckades knö in oss i ett hörn. Ja, trycket har varit så stort att Dröse&Norberg-produktion nu hyrt in sig på Globens Annex senare i vår. Men det först efter avslutad turné ute i landet. Idag med stopp på konserthuset i Uppsala.
De flesta känner nog till den klassiska berättelsen om flickan Dorothy som med hjälp av en tornado förflyttas till fantasilandet Oz. På vägen till den mäktige trollkarlen, som hon hoppas ska hjälpa henne tillbaka hem, träffar hon också Fågelskrämman, Plåtman och Lejonet, som slår henne följe.
"Trollkarlen från Oz" skrevs redan år 1900 av Lyman Frank Baum, men det var filmen med Judy Garland som gjorde berättelsen känd för en bredare publik. Så även idag, trots att många film- och musikalversioner skapats efter det, senast för några månader sedan med filmen ”Oz: The great and powerful”. En film som trots fantastiska scenerier ekade rätt så ihåligt och tomt.
Det är en beskrivning som dessvärre även går att applicera på Dröse&Norberg-produktion, även om här naturligtvis också finns guldkorn och medryckade melodier.
Och Markoolio förstås – inte att förglömma – barnens favorit (så också femårige sonens) som gestaltar ett tandlöst lejon som svimmar vid minsta lilla fara.
Naturligtvis är han inte ensam, bästisen Tobbe Trollkarl har fått rollen som – ja, naturligtvis Trollkarlen från Oz. Ingen större rollprestation, även om de avslutande trolltrixen får publiken att jubla.
Själv jublar jag mest över Johanna Thelanders innovativa scenografi i form av en gigantisk sagobok, men också Kim Sulockis Plåtis som rostat igen men som med lite olja frammanar en helgjuten plåtgubbe, med inte så lite hjärta. Trots att det är just det han saknar. Också Robert Rydbergs Fågelskrämma får godkänt i sitt sökande efter hjärnan. Värre är det med huvudrollsinnehavaren Stina Erikssons bleka Dorothy eller Birgitta Rydbergs skrikiga Häxan Wästan.
Nej, något storverk är det inte fråga om. Liksom den förra barnmusikalproduktionen ”Snövit”, som också den gästade konserthuset, lider även denna av samma överdrivna spelstil och flåsighet. Regissören och koreografen Robert Dröse, som också skrivit manus och nya sångtexter, verkar ha haft alltför många strängar på sin lyra för att få dem att klinga välljudande tillsammans. Visserligen sjunger ingen falskt, Martin Landhs musik är medryckande och efter nutidens alla popularitetsmallar och genrer. Nej, det är snarare gestaltningen som haltar. Å det grövsta.
Och då räcker inte ens Markoolios charm. Inte ens för lillkillen.