Idioten är värd en resa

När dramatikern Tjechov spelats färdigt står epikern Dostojevskij ofta i kulissen — även om man som på Stockholms stadsteater gjort utmärkta satsningar på annan rysk dramatik, i fjol främst Jevreinovs Det allra viktigaste.Dostojevskijs romangestalter släpps lösa på scenen befriade från sin författare. Resultatet kan som hos Andrzej Wajda präglas av ljusdunkel och kristen mystik eller som hos Frank Castorf av satir och samhällskritik. Daniel Fishelsons dramatisering av Dostojevskijs Idioten liknar i Alexander Mørk-Eidems regi snarast en illustrerad klassiker med romanens melodramatiska inslag i fokus: pengarna som kastas i elden, furstinnans besök och bröllopet som inte blir av. Furst Mysjkins Kristuspredikan när hans förlovning eklateras blir mera ett epileptiskt anfall än en förkunnelse, och några av rollerna tycks traska i väg ända till Dickens och Thackerays författarskap.Utmärkt tolkningFurst Mysjkin, av Dostojevskij tänkt som den goda människan i en värld av societetsparasiter, kanske en helig dåre, blir i Henrik Rafaelsens alldeles utmärkta tolkning den bortkomne och utsatte. I sin svarta frackliknande kostym kan han aldrig hålla händerna obesvärat och ständigt bibehålls hans nollställda ansiktsuttryck.Kari Gravklevs scenbild, en av den stockholmska teaterhöstens mest beundransvärda, domineras av ett svart speglande golv, varmt röda sammetsridåer, trappor och svartglänsande möbler. Skådespelarna blir ofta kvar medan scenbilden snabbt ändras för att markera förflyttning. Gravklevs kostymer har sitt ursprung i det sena 1800-talet, men har moderniserats, och färgskalan har vidgats. Ljudeffekter och musik med klassisk anstrykning bidrar till spänningen.Regi väl lovordMørk-Eidems ytterst habila regi är värd fler lovord för skickliga och omväxlande scenlösningar än för idémässigt djup. Redan i början överraskas vi i publiken av en lysande liten tågkupé på en svart scen, där den europeiskt klädde Mysjkin, på väg hem till Ryssland från en vistelse på ett schweiziskt sinnessjukhus, sitter bredvid Rogozjin, sin framtida vän och rival. På bagagehyllan ligger den påträngande Lebedev gömd. Rogozjin är en klichéryss i vargskinnspäls med sitt otympliga bagage. Gerhard Hoberstorfers insats, den mest imponerande bland iscensättningens många goda skådespelarprestationer, består i att låta rollen gradvis förändras från passionerad nyrik skrävlare med sprakande eld i blicken till utmärglat männi-skovrak sönderslitet av sina egna lidelser. I slutet, när Rogozjin stuckit ihjäl sin älskade och hatade Nastasia och skapat ett likrum med vaxduk och desinfektionsmedelsflaskor, bäddar han med svarta kuddar åt sig och Mysjkin på golvet i det kala vardagsrummet, som belyses av en väldig kopia av Holbeins Den döde Kristus i graven.Vinner förtroendeStändigt iakttar vi samma handlingskurva. Den oskuldsfulle Mysjkin förbluffar sin samtalspartner genom sin uppriktighet. Så vinner han samtalspartnerns förtroende och strax söker partnern dra in honom i sina egna problem och intriger. Samtalspartnern blir besviken på Mysjkin och börjar aggressivt förakta honom, medan Mysjkin själv hyser medlidande med partnern just på grund av dennes tvivelaktiga karaktär. Mysjkin söker ta på sig skulden, men inte ens detta räcker. Till sist ser till och med publiken Mysjkin som utlösare av medmänniskors konflikter.Redan i tågkupén förklarar sig Mysjkin som epileptiker vara erotiskt oförmögen och aldrig tvivlar vi på att hans kärlek är den kristna medmänskliga agape. Likafullt strider två damer, den lyxprostituerade Nastasia och familjeflickan Aglaja, om hans kärlek, som vore den eros. Ingen av dem inser vad medlidande kan vara.Suveränt komiskt spelSåväl Ann-Sofie Rase (Nastasia) som Sofi Helleday (Aglaja) får visa sin förmåga att gestalta kärlekens och svartsjukans skiftningar och en särskild eloge bör gå till Aglajas familj, pappa generalen (Sten Ljunggren), mamma generalskan(Bergljót Árnadóttir) och systrarna (Odile Nunes och Suzanna Dilber), för dess suveräna komiska spel.Föreställningen har ett lätt drag av metateater. De paradmässiga underhållande förlovnings- och bröllopsscenerna avlöses av en ensam Mysjkin i en spotlight framför ridåerna i slutet. När personerna gör entré klädda i grått under mordnatten är det nog Mysjkins vision mera än ett intrång i Rogozjins våning Mørk-Eidem velat gestalta.Till skillnad från vissa kolleger på Stockholms stadsteater sneglar inte Mørk-Eidem mot folklustspelet, inte heller begår han styckmord på texten. I stället lyfter han känsligt fram en klassiker, kanske traditionellt men yrkesskickligt spelad av en kunnig ensemble, och som åskådare känner man sig såväl tilltalad som underhållen. Idioten är en föreställning värd en resa till Sergels torg. Det går alldeles utmärkt att ta med sig såväl farmor som barnbarn.Produktionsfakta:Översättning: Ulla Roseen. Regi: Alexander Mørk-Eidem, scenografi och kostym: Kari Gravklev, ljus: Alarik Lilliestierna, dramaturg: Monica Ohlsson, ljud: Tomas Bohlin, Oliver Börnfeldt.I rollerna: Henrik Rafaelsen, Gerhard Hoberstorfer, Anders Johannisson, Jan Dolata, Ann-Sofie Rase, Sten Ljunggren, Bergljót Árnadóttir, Sofi Helleday, Suzanna Dilber, Odile Nunes, Joakim Nätterqvist, Thomas Roos, Eva Stenson, Bengt Järnblad, Björn Wahlberg, Reuben Sallmander, m fl