Idédrama i suggestiv miljö

Tillsammans med Bengt Bratt skrev Kent Andersson in sig i den svenska teaterhistorien med pjästrilogin Flotten, Sandlådan och Hemmet i slutet av 1960-talet.
Mer än två decennier och åtskilliga film-, tv- och teaterroller senare, 1996, skrev Kent Andersson Svärdet för en utomhusteateruppsättning på västkusten. Pjäsen har karaktären av en skiss, snarare än ett fullödigt drama. Rollfigurerna är mer bärare av idéer. Replikerna är högtravande och till och med en enkel bondhustru tycks hemfalla åt att predika inför publiken om vad hon gör, vad som hänt och varför.
Göran Engman, föreställningens professionella skådespelare, gestaltar den deprimerade hövdingen och hednaprästen Augur med tyngd. År av krig och härjningar har slitit honom. Nu tycks en grupp munkar ha förvridit huvudet på hans son. Både den världsliga och andliga makten över folket håller på att slinka honom ur händerna.

Sonen Björn, spelad av Leif Åman, ser de ekonomiska fördelarna med att låta sig och gårdens folk kristnas. Medan trälen Stein, som görs av Jonas Fridh har svårt att förstå varför asagudarna ska ersättas. I allt sitt trälande elände framstår han ändå som den mest klarsynta av alla på kullarna, inkluderat en kvartett latintalande munkar.
Kvinnorollerna är alla föremål för patriarkaliskt förtryck. Från Björns hustru som rövades bort som barn av de hårdföra vikingarna och tvångsgiftes i ett kyligt Norden, till bondhustrun och berätterskan Tyra, gestaltad av Charlotta Syrén.
Men nog skulle jag önska dem alla mer dramatiskt laddade situationer att spela upp, att de fick gestalta i stället för att deklamera. De tycks också ha problem med att hantera "scenens" vidsträckthet. Det blir många steg längs med den under monologerna, som i och för sig är välartikulerade och mikrofonförstärkta.

Det är ändå häftigt när människor i vikingainspirerade kostymer gör entré liksom ur högarna. Barfota, eller försedda med hosor, vadar de i gulmåra och rödklöver, som förmodligen vuxit här på samma vis sedan minst tusen år tillbaka.
Kvällens största upplevelse är den befintliga scenografin. Vad kan inte tänkas ha utspelats på denna suggestiva plats?

Idédrama i suggestiv miljö

Det är mer frågan om ett idédrama än levande teater när Kent Anderssons relativt okända pjäs Svärdet spelas vid Uppsala högar. Men Susanne Sigroth-Lambe fascineras av en suggestiv spelplats.