Under helgen har en krönika av Åsa Beckman publicerats med en uppmaning till kvinnor att sluta ”woola”. Fenomenet hon beskriver är ett sammansatt ord av engelskans woman och fool – i infinitivform ”wool” – och går ut på att kvinnor spelar ner sina färdigheter för att skydda mäns egon. Uppmaningen lyder i korta drag alltså att kvinnor ska sluta luras, för ingen vinner på det. Här finns en gemensam kärna med Melody Parkers bearbetning av Henrik Ibsens ”Vildanden”. Här är det inte en dr Relling som ordinerar livslögnen som medicin mot olycka – han är struken ur pjäsen – utan Hjalmar Ekdals fru Gina, spelad av Emilie Wallberg. Bakshim Nezirajs Hjalmar lever i sin bubbla av familjelycka samtidigt som hans fru bär upp det mesta av familjeföretagets verksamhet och när hans fruktlösa fantasier om en uppfinning.
Under tiden försöker melankoliske sonen Henrik att komma till ro med vetskapen om att han snart kommer att bli blind. Blickfånget har således förskjutits till barnet; i originalet flickan Hedvig.
Det finns så klart en normkritiskt tillika pedagogisk ansats hos Parkers bearbetning som är riktad till ungdomar i högstadie- och gymnasieålder. Problemet är att dialogen ibland kan bli styltigt redovisande på ett sätt som gör dess funktion att bära fram handlingen övertydlig. Det är synd och jag tror att Parker, som är praktikant från STDH, hade istället kunna skruva åt de gestaltande elementen ytterligare och förlitat sig på att hennes grundidé var god nog att räcka hela vägen.
Maja Döblings greenscreengröna scenrum säger oss att alla projektioner är möjliga i familjeidyllens bräckliga korthus. Henrik, som dokumenterar sin vardag med en videokamera, är den vars perspektiv ges företräde. I gengäld fördunklas den hos Ibsen sanningslojala Gregers (Logi Tulinius) drivkraft för att avslöja familjehemligheterna. Man anar ett förakt mot fadern – Crister Olsson spelar både Werles och den demente Ekdal – men frågan om det är tillräckligt starkt motiv för att riskera att förstöra sin bäste väns liv.
Ja, det haltar lite i bearbetningen. Men mycket kan den ypperliga ensemblen ändå spjäla upp. Simon Reithner ger Henrik en pubertal sprallighet och samtidigt en oemotståndlig bräcklighet. Emelie Wallberg som Gina ger henne flera intressanta dimensioner – den kärleksfulla mamman och frun och det potentiella offret för sexuella trakasserier – med en välmenande pragmatism. Och med facit på hand – varför ljuger kvinnor för män? Ja, ni vet hur det går i ”Vildanden”.