Drottning Kristina, denna historiska gåta, har gett upphov till flera teateruppsättningar på senare år. Allra mest minnesvärd är kanske Farnaz Arbabis (på Uppsala stadsteater) sceniska utforskning av drottningen vars abdikering, sexualitet och inte minst kön än i dag tycks förbrylla och fascinera. Så sent som på 1940-talet grävde man upp hennes kvarlevor för att se om hon verkligen var kvinna. Det kunde man konstatera att hon var, rent fysiskt. Men denna konungakvinna undflyr ändå på något sätt alla strukturer och kategoriseringar. Där av hennes attraktionskraft.
Nu har så Sara Stridsberg gett sig på denna, kan man tycka, snudd på uttjatade gestalt. Vilket efter pjäser om Valerie Solanas och Medea känns fullständigt naturligt. Drottning Kristina bildar tillsammans med de föregående en triptyk av komplexa kvinnoporträtt.
Stridsbergs Kristina är, i Ingela Olssons gestalt, en motvillig men samtidigt makthungrig regent, en kvinna som mest av allt längtar efter att spränga de gränser som omger och försöker definiera henne. Det handlar inte bara om de osynliga och socialt konstruerade gränserna, utan även, eller kanske framför allt, om själva existensens gränser: könets, kroppens gränser. Kristina/Olsson blir därför både lite fåfängt löjlig och djupt rörande i sitt våldsamma uppror mot ”makten”.
Dessa påträngande makter framställs här i form av ett entourage av röster, gestaltade av ett antal skådespelare som delar på och går in och ut ur rollerna. Rösterna som omger drottningen vill upprätthålla de gränser, den monarkens och könets bur, som Kristina hela tiden försöker lirka sig ur. Deras främsta uppmaning, som Olsson i djurisk skräck slår ifrån sig, är i första hand riktad mot hennes kön: Gift dig! Föd barn!!
Stridsbergs text rör sig i ett slags tidlöst teaterrum. Det är lika mycket samtid som 1600-tal. Regissören Tatu Hämäläinen har valt att accentuera just det tidlösa och allmängiltiga i Stridsbergs text. Här arbetas mycket med omtagningar och ett metaperspektiv där uppsättningen till en början efterliknar en repetition med Olssons Kristina som en maktfullkomlig, mindre pedagogisk, regissör. Det är ett lyckat och åtminstone inledningsvis mycket roligt grepp, som dock kunde ha följts upp bättre.
Föreställningen rör sig annars mellan mindre lyckade, lite monotona, partier och glimrande stunder av koncentrerad teatermagi, där i synnerhet Olsson blixtrar till och visar vilken fantastisk skådespelare hon är. Även slutet är effektfullt, där hela scenen fylls av ett stort uppblåsbart lekland, ett maktens luftslott, som sedan i en långsam pyspunka töms på luft. Och även om luften i vissa stunder också går ur själva föreställningen är det svårt att inte fascineras och gripas av Olssons Kristina när hon slutligen, i resterna av hennes punkterade liv, gör det mest radikala en människa kan göra: resa sig upp och gå.