I säng med kungen

I förhandsreklamen antyds en förestående revidering av schablonerna kring Erik XIV, den högt begåvade och bildade, konstnärligt lagde Vasasonen och maktpolitikern, Sveriges kung 1560-68. Må vara att han i folkminnet främst kommit att förknippas med Sturemord och ödesdiger ärtsoppa och att nya rön kommit i dagen under senare år: visst kan en nyansering vara på sin plats.

Med utgångspunkt i Ture Rangströms märkligt arkaiska, expressiva tonspråk har Jonas Nerbe och StockholmsMusikTeater skapat ett slags musikaliskt drama, svårt att inrangera som annat än tonsatta historiska tablåer: inte opera, inte musikal, inte teater med musikinslag. Framställningen bygger på ett urval välkänd musik av Rangström, transkriberad för förstärkt stråkkvartett och med en del inspelade orkesterpartier. Mera tveksamt blir det när Rangströms musik fritt adapteras i nya sammanhang, när välkända romanser som Vingar i natten ges ny text och sätts in i en dramatisk situation helt främmande för sångernas egenart. Låt vara att Nerbe själv säger sig känna stark samhörighet med Rangström och hans tonspråk, men de sammanbindande, oförbindligt musikalliknande tonsatta dialogerna känns inte kompatibla med vad som ännu återstår av Rangströms starkt personliga och suggestiva uttryck.

Som Erik XIV gör Jonas Nerbe ett närgånget studium av kungen och Lars Bethke en auktoritativ tolkning av Jöran Persson. Malin Foxdal som Karin Månsdotter framstår som den osäkra men starka unga flicka hon förväntas vara, medan Birgit Carlstén med matriarkal pondus ger relief åt Märta Sture. Cirkusartisten Jonas Åhnberg som hovnarren tar dock hem de flesta poängerna med sina distanserande konster och underfundiga repliker.
Konceptet ger dock knappast utrymme för någon fördjupad persongestaltning i Elisabet Sevholts funktionella regi som också kunde ha stramat upp det sceniska förloppet. Genomgående sjungs det hellre än bra till Naimarkkvartettens hängivna ackompanjemang; den spartanskt hållna scenografin känns tidstrogen och tar fasta på Eriks intresse för astrologi.

Ambitionerna är onekligen stora, genomförandet dock inte dramaturgiskt övertygande. Den bild vi får är snarlik den vi redan hade, centrerad som den är kring kungens frierier, relationen och bröllopet med den ofrälse Karin Månsdotter, det maktpolitiska spelet med Jöran Persson och den labila konstitutionen. Möjligen framstår den visionäre Erik som samvetsömmare än eljest.