På senare tid har danskarna varit duktiga på att importera svensk arbetskraft till sina teaterscener. Nu är det dags för danskarna att återgälda. Det gör de också, med råge bör tilläggas, när Uppsala stadsteater tar över den danska föreställningen Opsang, på svenska Uppsträckning, som blivit en smärre succé i det rödvita grannlandet. Det är regissören och dramatikern Heinrich Christensens eget koncept som han här själv översatt och överfört till den svenska scenen.
Föreställningen, som främst riktar sig till högstadieungdomar, är en resa genom den förvirrade tonåringens vindlande psyke. Ensemblen består av två skådespelare (Mari Götesdotter och Aksel Morisse) samt en musiker (Martin Sörbom) som tillsammans genomför en dissekering av tonåringens hjärna, vars historia av långsam degeneration här berättas. Sedan Elvis genom att vicka lite lätt på höfterna sexuellt frigjorde en hel generation har allt gått utför för den stackars förtappade ungdomen. Innan dess var tonåringar välfriserade och kvalitetsjazzlyssnande små änglar. Jo jo.
Den palett av tonåringar som här presenteras ter sig mer som en samling skränande hormonmonster, i skriande brist på, och ständigt sökande efter, en hållbar identitet. Och kanske är det så att de tonåringar som snart är vuxna aldrig varit så materiellt bortskämda, men samtidigt existentiellt vilsna, som i dag. Christensen har i alla fall valt en etisk om än ironisk vinkel på sin föreställning. Allt är uppbyggt kring de sju dödsynderna som de karikerade ungdomarna en efter en ger sig hän åt men också straffas i enlighet med. Det är sedelärande utan att bli moraliserande.
Från scenen hålls en skrattspegel upp mot den tänkta tonårspubliken. Det är överdrivet, förvridet men för det mesta vansinnigt roligt. Morisse och Götesdotter är två lysande komedienner, så samspelta och vältajmade att man kunde tro att de aldrig gjort något annat än spelat tillsammans. Götesdotter är dessutom en stor sångbegåvning som gör rättvisa åt Munch-Hansens och Preben-Munchs kompositioner, samt Christensens finurliga på-pricken-texter.
Vad man möjligtvis saknar är lite mer eftertanke, ett par välbehövliga andningshål i denna rasande resa i racerfart. Men visst, underhållen kan man knappast undvika att bli. Så det är bara att hoppas att Uppsalas högstadieskolor har vett nog att boka in sina elever på denna svenskdanska syndexposé. Om inte annat för att övertyga ungdomen om att teater kan vara allt annat än tråkigt.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att själv degradera till tonårsstadiet och citera en av alla de tonåringar vars entusiastiska omdömen jag snappade upp på väg ut från salongen och som väl i det här fallet väger tyngre än mitt eget övermogna recensentjags eventuella tyckande: "Jag döööör så jäkla bra asså! Det här ska jag rekommendera till typ alla."