Repertoaren på Uppsala stadsteater denna höst drar åt flera håll. Stora scenen ger Mefisto, en föreställning vars väldiga bildflöde tar spjärn mot och mörbultar både scenspråket och textunderlaget. Lilla scenen visar hur människor dignar under samhällets alla stimuli och krav. På Ettan, längst ner, strålar två själar samman. Undan för undan vidgas gränserna i en intensiv uppgörelse genom tid och rum.
Och i onsdags kväll: ett gästspel från Folkteatern Gävleborg med Elsie Johanssons roman Sin ensamma kropp i skådespelaren Vanja Blomkvists scenbearbetning. Redan som grundtext är det en berättelse med hög puls. Vanja Blomkvist har avläst den när hon dramatiserat. Men också sett vilka möjligheter som bjuds för en teaterscen.
Att huvudpersonen Maliss Parre inte låter sig nöja med ett liv som bromsas upp och går på sparlåga efter de 70, bryter åtskilliga tabun. Så finns där en stark vilja vid sidan av erotiken och det mustiga språket. Och konturerna av en förgången tids värderingar, som innebar många förnekade eller förbisedda behov.
Elsie Johanssons kvinnoroman får i Vanja Blomkvists gestaltning en fysisk konkretion där sensualismen är ständigt närvarande. Hon visar sig i öppningsscenen i samma utstyrsel som när hon en gång kom till världen. Pånyttfödelsen med badkaret blir som ritualen vid ett dop. Det nyfunna oberoendet går inte spikrakt, uppgivenheten slår krokben. Det sociala arvet med dess krav på underkastelse, skuld och tacksamhet besegras inte i en handvändning. Vanja Blomkvist låter minspel, röst och ögon bestämma innehållet i denna pjäs om kärlekens olika ansikten, dess sårbarhet, fallgropar och risker. Och som hon gör det!
Det blir ett monologdrama framburet av en gedigen skådespelare med ett uttrycksregister långt utöver det vanliga. I möte med en fullblodstext.